Vintern smakar olika varje år. För två vintrar sedan smakade den alkohol och främmande läppar mot mina, och snöflingorna smälte inte mot min hud som de brukade då jag hade stängt av allt mänskligt och lika gärna kunde varit död. Alla känslor var bedövade för att slippa känna smärta, mina isblå irisar lyste i vintersolen men mina ögon var blinda, mina armar var förlamade förutom när jag dansade bort min existens till en pulserande bas i mörka kvarterslokaler. Vintern var kall, världens var kall och mitt hjärta var kallt som is. Förra vintern smakade den inget annat än uppstötningar och vatten. Jag var nästan död med en puls som i vanliga fall var snabb och pulserande som kollibrivingar, nu var nere på dödligt låga slag i takt med mina långsamma andetag. Jag drack vatten och väntade på att en dag somna bland snöflingorna som var lika kalla och vita som min hud, och sen aldrig vakna. Men det gjorde jag.

 

Den här vintern smakar skållande hett te mot nyvakna läppar och vinteräpplen från polen. Den smakar winston blue inne på min väns rum där allt luktar cigarettrök och den smakar lucky strike utanför den rosa klubben där man kramar folk man knappt känner och säger att de är så jävla bra. Den smakar linsgryta med allt man hittar i kylskåpet för att jag inte orkar gå den lilla biten till affären som jag sedan äter med halvkokt pasta för att jag alltid haft dåligt tålamod och de blir inte bättre av tankar som snurrar snabbare än ljusets hastighet. Den här vintern smakar ekologiskt rödvin som jag alltid dricker och får rödfärgade läppar av och sedan går ut och dansar i hopp om att någon ska ställa sig framför mig och säga att den är precis som jag. Den smakar kaffe från olika kaféer där man får gratis påfyllning så att man dricker tills man är helt skakig dit jag går med pojkar som vill lära känna mig bättre fast jag vet att de vill ha mig i sitt liv och jag vet att jag kommer att sluta höra av mig dagen efter. Den smakar fyra antidepressiva tabletter och ett rosa p-piller på morgonen och den smakar tre röda ångestdämpande tabletter på kvällen. Den smakar salt då jag gråter i panik och inte vet hur jag ska göra för att fortsätta andas och tårar rinner in i munnen fast jag bryr mig inte för de är inte tillräckligt många för att kunna dränka mig. Den smakar försvarets hudsalva mot torra och okyssta läppar och den smakar folköl direkt ur burken till middagen bara för att det är gott och för att jag kan.

 

Den här vintern smakar allt, men ändå alldeles för lite.