(amadeus)

Amadeus var som glas, det var alltid så jag såg det. Han var mitt skydd när orden blåste hårt mot min hud och realiteten haglade ner från himlen. Det var precis som att sitta inne och titta ut genom fönstret en stormig dag när jag satt bredvid honom. Inte en endaste rengdroppe kunde nå mig. Ibland kunde jag se reflektioner av mig själv i hans ögon, precis som om de var gjorda av spegelglas. De speglade mina sotade ögon och höga kindben som jag hatade så, men de speglade även mina kolsvarta nätter och tillintetgjorda självförtroende. Amadeus var som badrumsspegeln som såg mig osminkad och gråtandes om kvällarna. Det han såg var riktigt och ärligt, inte alltid naturligt, men så äkta det kunde bli. Och ni skulle se honom de dagar solen sken över våra liv i den lilla staden med körsbärsträd på varje tomt. Som han strålade. Ljuset bröts när det träffade honom och likt en prisma strålade alla regnbågens färger på allt och alla som var nära honom. Jag kunde sitta där intill pojken av glas i timmar och leka med färgerna mot mina fingrar medan han satt där helt omedveten om den färgexplotion han orsakade. För det är det som är saken med dessa pojkar av glas, de ser inte själv färgerna eller reflektionerna, utan de ser bara, och räds över, att de är byggda av kristaliserad skör hud. (vi hade klarat oss utan sprickor Amadeus, du jag och färgerna.) Men han började tvivla på styrkan och tåligheten han faktiskt hade och kunde bara se hur bräcklig han var, så han bestämde sig för att vara den som skapade den första sprickan istället för att gå omkring i en livstid och vara rädd för att en dag krossas. Och medan sprickorna spred sig över den vackra kropp jag dragits emot så länge så strålade regnbågens alla färger mot min hud en sista gång, innan vinden återigen började blåsa hårda ord mot min hud och realiteten började hagla ner från himlen. Amadeus krossade sitt eget glas, och jag blev stående ensam bland glasskärvorna och tänkte på pojken som både kastade stenen, och samtidigt var glashuset.
bildkälla

Kommentarer
Postat av: Julia

Tror jag har sagt det förut, men orden du skriver är helt otroligt bra!

2012-10-25 @ 13:57:18
URL: http://dilas.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0