Jag gick hem med en rosa himmel skymtandes mellan molnen i de sista minutrarna av skymningen. Ljuset från himlen lyste upp den tunna vattenångan som varje andetag framkallade, och jag drog åt min slitna grå halsduk runt halsen och försökte värma mina händer i fickorna. En ölflaska från någons undanflykt från verkligheten låg i en rabatt och jag såg hur iskristaller täckte glaset och insåg att nu är frosten här. I rabatten växte nyponrosenbuskar vars blad börjat gulna och falla av, men där bland allt det vissna stack en mörkrosa ynklig rosenblomma fram som inte ens hunnit slå ut riktigt än. Och sekunden senare stod jag där i rabatten med rosentaggar in i benen, rispandes mot armarna och stickandes i fingrarna så att bloddroppar sakta visade sig, och plockade den sista blommande rosen. När jag kommit hem och satt blomman i vatten hörde jag mig själv berätta om hur jag räddat den sista rosen från att frysa ihjäl inatt, men innerst inne visste jag att jag bara hade räddat mig själv från att släppa in vintern i mitt rum. För jag kommer att frysa hjäl med rosen, det gör jag varje vinter. Sedan stängde jag fönstret vars kalla vindar fick min hud att knottra sig, och vaggades till sömns av doften av årets sista nyponros vars närvaro fick mig att överleva ännu en höstnatt.