Kära morfar, du vet om att jag tänker på dig va? Väldigt mycket. Det tog några månader för mig, men det går bättre nu. I början tror jag att jag mest ville glömma att du inte fanns kvar, för det var lättare att inte tänka på det än att faktiskt inse att du aldrig kommer att sitta i din favoritfotölj någonsin igen. Då hade jag behövt sörja, men jag orkade inte. Det är ingen ursäkt till att jag inte tänkte på dig när jag borde gjort det som mest, men det är den enda anledning jag har. Jag klarade inte mer sorg eller hopplöshet, jag var nära kanten redan som det var. En liten tår till hade knuffat mig utför stupet, och mormor, mamma och mina syskon behövde mig. Så jag kunde inte förvinna riktigt än. 

 

Minns du att jag besökte dig i princip varje dag sista halvåret? Tröstade mormor under lunchrasterna, gav dig en kram innan du somnade om efter skolan och lät mamma gråta ut mot min axel om kvällarna. Jag såg ditt förfall, hur sjukdomen tog över dig mer och mer och lämnade mindre av min fantastiska morfar varje dag. Jag mådde inte bra. Jag hade slutat äta, slutat vilja leva och helt enkelt slutat försöka. Och ibland om nätterna, när min kropp gjorde så ont att jag bara ville försvinna och mitt sinne var så nära explotion som det bara kunde ville jag ringa dig. Ringa dig och berätta, kanske skrika, åt dig att jag inte ville att du skulle dö. För jag sa det aldrig till dig, sånt får man inte säga. Men jag ville så förtvivlat gärna att du skulle klara dig, låta mig gå istället. Jag ville inte se dig dö utan att kunna göra något, jag ville inte se livet rinna ur dina ögon. För du ville ju leva, du ville ju så gärna leva. Och samtidigt som jag såg dig motstridigt försvinna försökte jag dag för dag försvinna själv, för jag ville ju så gärna dö.

 

Jag besökte dig under din dödsvaka, kramade om dig och viskade hejdå. På vägen hem kunde jag inte tänka på något annat än att jag var så hungrig, efter månader utan mat i kombination med månader av rädsla för din död slog det bara över mig. Och jag grät, och skämdes så förbannat mycket för att säga något om hungern inom mig. Jag förtjänade ju inte mat. Och det var nog efter telefonsamtalet en halvtimme senare om att du nu hade tagit ditt sista andetag som jag slutade tänka på dig. Det gjorde för ont. På din begravning grät jag av en sorg som inte går att beskriva, men jag räknade samtidigt kalorier i huvudet. På begravningskaffet bjöd jag bort min mat, och sen sov jag tills alla släktingar åkt hem. Och jag är så himla ledsen för det morfar, jag är så himla ledsen att jag inte tog tillfället i akt och levde bland mina, våra, nära och kära när jag faktiskt hade chansen. Men jag mådde dåligt, fast det visste du ju redan. Du var en av de första som sa det, under den minut du satt vid matbordet och tog din medicin innan du inte orkade sitta mer såg du att jag hade förändrats, medan alla andra stirrade in i väggen och låtsades som att jag åt och var lycklig. Och jag är så tacksam för det morfar, för allt du gjort för mig. Jag ville bara säga förlåt på riktigt, för även om det tog mig några månader, så minns jag dig klart nu. Och en av anledningarna till att jag fortfarande lever och inte lämnat din och min familj bakom mig, är för att du visade mig att kärleken man fick och känner för en person inte dör, bara för att personen i sig gör det. Jag saknar dig morfar. /AM