Minns du hösten? Det var första gången vi sågs. Det var september som nu, fast vindarna kändes ljummare mot min kind än i år. Fast allt kändes varmare då, det är i alla fall så jag minns det. Jag tror egentligen att jag frös mer då, att jag spätt ut mitt blod med smutsigt vatten som frös till is i mina ådror. Jag slutade ta bussen och gick istället och sparkade gula löv på asfalten där jag gick från sällskap till sällskap. Från alkoholhalter till ansvar, från vänner till älskare. Jag gömde mig i en för stor brun vindjacka mot de ljumma vindarna, men du såg mig, minns du? Det var höst och jag höll på att förlora mig själv bland de frostbitna löven, och kanske hade jag inte behövt göra det om jag hade låtit dina utandningar bli mina ljumma vindar istället, när vinterns bitande kyla tog över.

 

Minns du vintern? Det gör inte jag. Det var en vinter utan stjärnklara nätter, en vinter utan norrsken. Vad du gjorde under de insnöade eller de skimmrande vita dagarna vet jag inte, inte heller de mörka nätterna med frosttäckta sovrumsfönster och kyligt knarrande trägolv. Du hade börjat höra saker om mig, hur jag försökte få isen i min kropp att smälta genom alkohol och kroppskontakt på kvava dansgolv. Allt du hörde stämde inte, för varken hembränt äppelvin eller brännande hud lyckades tina mig tillräckligt för att jag skulle orka stå upp. Så mest låg jag med huvudet under täcket och väntade på att syret skulle ta slut, medan miljoner snökristaller glittrade utanför och speglades i dina ögon medan du gjorde allt jag inte vet om.

 

Minns du när våren kom? När jag sakta började komma tillbaka, men det var något i mig som inte riktigt töade fram. Trots tussilago och fräknar utomhus höll jag mig inne, gick mellan skolbiblioteket och mina lektioner ensam med ett krampaktigt tag om mina böcker. Det var dina egna ord, där du satt bland dina vänner i solen och följde mig med blicken. Den bleka flickan med trötta ögon som utan ett ord lämnade sina vänner för att sitta i bibliotekets tysta hörn och tomt stirra ut genom fönstret. Men även jag började sakta blomstra i takt med krokusarna och vitsipporna, och en kväll på en äng började vi prata om trasiga själar och hur vintern skulle bli vår död. Men snart var det sommar, och kanske var jag tillräkligt levande för att kunna vara trasig med någon. Någon som dig.

 

Minns du sommaren? Vår sommar. Då vi balanserade på parkbänkar, somnade framför filmer, hoppade ut genom fönstret och spelade gitarr i gräset, satt vid dammen och åt jordgubbar medan vi pratade om hur vi hatade kärleken. Hur du en kväll tittade mig i ögonen längre än vanligt och sedan berättade att du aldrig känt så förut, och att det var så fel fel fel då vi lovat varandra att inte förstöra det här med kärlek. För ingen av oss klarade av att bli trasigare än vi redan var, och kärleken är hänsynslös och brutal. Men jag tror att vi båda i det tysta kände oss varmare än vi gjort på flera år. Det var sol ute sista gången du gick ut genom min ytterdörr, men jag kände redan hur höstvindarna började blåsa. Kanske hade du också känt det, tänkt att det är smartare att vara själv då ett fruset hjärta ändå inte känner något.

 

Minns du i fjol? Det var ett år sedan vi sågs för första gången, bland de ljumma höstvindarna som egentligen var kalla. Kanske tinar vi fram till våren igen, eller så var den här tiden all vi fick. Men sov din vintersömn i ro min vän, för hur kallt det än verkar så varar inte vintern för alltid. Och kom ihåg, tillsammans kan vi göra varenda årstid till vår.