Han föddes i en by, en fräknig och smal pojke med lockigt hår. En pojke med en barndom full av att skrämma fåren på grannens hage, bygga den snabbaste drivvedsbåten, gömma sig i buskarna med grannbarnen och få sin första vinbärssmakande kyss. Han var nöjd, för hur kan man vara annat när ens egen verklighet är den enda man vet om. Med bara en skola så lär man känna alla andra ungdomar i byn väldigt snabbt. Lite för snabbt. Redan i sjuan började han drömma om livet i storstan, hur det skulle kännas att gå på ett torg utan minst fyra igenkännande blickar. Han, som inte ens varit i sin egen huvudstad, visste inte hur det kändes att stå på ett pulserande dansgolv bland hundratals okända människor. Eller hur man satt ensam på ett café en hel dag och kollade på hundratals okända människor medan man försökte komma på deras livshistoria. Han visste inte hur en sådan stad kändes, men han kunde tänka sig och det gjorde han. Om och om igen. Längtande och drömmande. Och en dag stod han plötsligt där, nitton år gammal, med två stora väskor och väntade på bussen som skulle ta honom till sitt billiga studentrum i närmsta storstad. Han kramade sin familj hejdå och satte sig på bussen och försökte dränka illamåendet och ångesten av att lämna det enda han visste med hiphop högt dunkande från hörlurarna. Och för varje träd han lämnade bakom sig, lämnade han även en del av sig själv.

 

När han satt ensam i sitt kala och tomma studentrum på kvällen tänkte han för sig själv att det är allt eller inget från och med nu, och hela hans liv har han valt inget, så nu var det hans tur att få allt. Så han gick ut den kvällen och tog hem en flicka han inte ens visste namnet på. Dagen efter kom inte den storstadskänsla som han hade glorifierat så, utan han spydde bara av bakfylla i handfatet, och när han kom tillbaka var hon borta. När han var ute och promenerade till affären under den nattsvarta himlen så tänkte han bara på träden och gruset under skorna, inte på att han råkade gå lite för nära en grupp fulla människor. Den kvällen blev han av med mobilen och fick ett skrapsår på kinden, och för första gången i sitt liv kände han sig ensam. Storstaden var inte bara rökmaskiner och nya vänner. Den var även uteliggare på bussbänkar, misshandel, ingen som ler mot en på bussen, avgaser och droger. Men det här var hans stad nu, tänkte han för sig själv innan han släckte sänglampan och drömde sig tillbaka till sin bys öppna ängar, vinbärskyssar och hallonsnår.

 

Det tog ett år för mig innan jag träffa honom. Men han var inte den där pojken längre, den jag lärde känna var en man. Det trodde jag i alla fall då jag såg honom. Efter otaliga gymbesök hade han byggt en muskulös kropp, och han hade så kort hår att lockarna inte syntes. Den jag lärde känna spelade världsvan, hade många vänner och flickor som gick hem med klackskorna i handen efter frukost. Han pratade inte om känslor och han pratade inte om sin by. Vi träffades på en fest i hans korridor, och där och då påbörjade vi något som jag trodde skulle kunna bli något bra. Han kändes trygg, han ville vara med mig, och han brukade smeka mitt hår när jag trott att jag somnat. Ibland pratade vi om hans barndom, och då blev han plötsligt en liten pojke igen. Jag brast i skratt varje gång han entusiastiskt beskrev sin fars frimärkssamling i detalj, hur han stampade ihjäl en snigel som han sedan begravde, och hur hans farmors vinbärskaka smakade. Vi var aldrig närmre varandra än de stunderna, när vi öppet kunde prata om livet och universum. Men han slöt ihop sig direkt eftråt, som att han hade råkat avslöja för mycket. Som att minnena gjorde honom svag.

 

Vi träffades i nåra månader, men han ville ha allt eller inget, och även om jag gav honom allt jag hade, så ville han ha mer. Jag hade inte räckt till under den här tiden, en annan flicka hade fått honom att känna sig stark samtidigt. När det tog slut efter alldeles för mycket avundsjuka grät jag, men han rörde inte en min. Han sa att han inte hade tid för mig längre, och jag såg i hans ögon att pojken inom honom aldrig hade varit längre bort. Jag tänker fortfarande på honom, ibland om hur denna människa kunde bli så komplex. Hur vuxenlivet förstörde honom, samtidigt som han aldrig betett sig yngre än han gör nu. Men mest tänker jag på hur gärna jag hade velat sitta med honom i hans by och kolla på de nyfödda lammen i hagen. Hur jag hade velat känna honom när han hade lockar i håret, och fingrar alldeles blåa av blåbärssnåren. Jag hade velat krama om honom och berätta för honom att stan är ond. Den försöker både förgifta en och göra en beroende på samma gång, speciellt när den vet att en pojke sitter ensam i ett tomt studentrum. Men tillsammans kan man överleva ändå, bara man inte byter ut vinbär mot cigaretter. Du kära fräkniga pojke, ge aldrig stan ditt liv. Den kommer ta det och begrava i asfalten. Lev i stan och älska stan, men lämna själen i din hemby. På så sätt kommer du alltid att ha kvar dina lockar och ett hem när du till slut inser att du satsade allt på en stad som inte ens bryr sig om att du finns. Och kanske hittar du då tiden för en flicka med rakt brunt hår som såg igenom din fasad, redan när du själv inte gjorde det. 

 

 bildkälla