Det var väldigt länge sedan nu. Så många saker har hänt, och lika många saker har inte hänt. Jag är vuxen nu. Jag har betalat elräkningar i över ett år och jag handlar dukar och stolar på loppisar. Och vet ni? Jag trivs med det, samtidigt som jag vill slå sönder alla möbler och göra en riktigt stor eld mitt ute i skogen. Sedan spotta i elden, en gång för varje person jag hatar, och en gång för varje dröm som blivit slaktad. Jag vill leva i mellan-landet, där jag varken är olycklig tonåring eller apatisk vuxen. Men det landet verkar inte finnas här i min lilla stad. Här är jag vuxen, och vuxna hatar inte.

 

Jag ska nog förklara mig lite. Varför jag försvann, och varför jag kommer tillbaka. I vintras stals något från mig, något som jag precis hade fått. Jag studerade ett annat språk på universitetet, jag drack vin om kvällarna och antecknade mina anteckningsböcker fulla med lärdom om dagarna. Däremellan grät jag på psykiatrin, hånglade med pojkar som var mycket äldre än mig, skapade relationer med människor som jag idag har tappat, och försökte träffa min familj. Jag byggdes upp. Plötsligt började en timme gå utan ångest, sedan dagar, som blev till veckor, som blev till månader. Jag hade vänner, jag hade en familj, jag hade en plats, ett jobb och jag var glad. Jag var inte alltid glad, ibland kom knivar och skar sönder mitt hjärta som så många gånger förut, och ibland kom hopplösheten smygande. Men jag var trygg.

 

Så kom dagen som slog bort marken under mina fötter. En maskerad man hade plötsligt mitt liv i sina händer, och även om han gav mig mitt liv så tog han ifrån mig det enda skydd jag hade för ångesten. Min trygghet. Och plötsligt låg jag där på marken igen. Apatisk, hjälplös, rädd. Idag är jag inte apatisk längre. Jag jobbar, jag ler, jag handlar dukar och stolar på loppisar. Men jag kan fortfarande vara rädd. Jag vill inte vara rädd längre. Vuxna är inte rädda. Så jag vill börja skriva här igen, om mitt hat, om min rädsla, om mina förälskelser, om mina tankar, om mina minnen. Och inte minst om att hitta landet mellan gråtande folkölskyssar och att sova med en kökskniv under kudden. Det är nog lite som landet ingenstans, fast landet någonannanstans. Där jag åter igen får känna mig trygg.