Klockan närmade sig tolvslaget och vi satt ute i mörket på två plaststolar. Jag satt med benen uppe och höll armarna runt om dem, som för att skydda mig själv. Det var stjärnklart, och vi var tillräckligt berusade för att inte frysa i den nollgradiga luften. Vi hade inte pratat på en månad, inte sedan jag sa att det inte fungerade längre. Att trots att jag kände en miljon olika saker för honom, så kände jag för mycket annat för att kunna låta det bli vi. Mitt liv har aldrig stått stilla, det snurrar i takt med jordens rotation. Jag försöker övervinna gravitationen varje kväll, försöka sväva ut i rymden och slippa den där bitande ångesten som skär sönder alla mina känslor. Och det är ett ensamt jobb, att försöka överleva något som äter upp en innifrån. Han skulle aldrig förstå, för hur skulle han kunna det; när jag inte ens själv förstår. Stjärnorna lyste, och jorden snurrade.

 

"Jag vet vad du vill säga. Säg det bara." sa han med darrig röst.