(stjärnorna lyste, och jorden snurrade)

Klockan närmade sig tolvslaget och vi satt ute i mörket på två plaststolar. Jag satt med benen uppe och höll armarna runt om dem, som för att skydda mig själv. Det var stjärnklart, och vi var tillräckligt berusade för att inte frysa i den nollgradiga luften. Vi hade inte pratat på en månad, inte sedan jag sa att det inte fungerade längre. Att trots att jag kände en miljon olika saker för honom, så kände jag för mycket annat för att kunna låta det bli vi. Mitt liv har aldrig stått stilla, det snurrar i takt med jordens rotation. Jag försöker övervinna gravitationen varje kväll, försöka sväva ut i rymden och slippa den där bitande ångesten som skär sönder alla mina känslor. Och det är ett ensamt jobb, att försöka överleva något som äter upp en innifrån. Han skulle aldrig förstå, för hur skulle han kunna det; när jag inte ens själv förstår. Stjärnorna lyste, och jorden snurrade.
 
"Jag vet vad du vill säga. Säg det bara." sa han med darrig röst.
"Förlåt, jag menade inte att det skulle gå så här. När vi började träffas så trodde jag på det här. Jag trodde på oss. Men det går inte, jag är för förstörd." svarade jag, och insåg att han inte hade slutat hoppas.
"När jag kom hem, då mådde jag så jävla dåligt. Men så träffade jag dig. Fan, du fick mig att börja leva igen. Så säg aldrig att du är förstörd. Jag önskar att jag hade berättat för dig hur bra du är, varje morgon, varje dag varje kväll. Och jag trodde att vi skulle kunna fortsätta vara vänner, men det gör så jävla ont." när han såg att mina tårar började falla ner för mina kinder tillät han sig att också börja. Han lutade huvudet mot mina knän och grät.
"Du vet att jag fortfarande gillar dig...det är så svårt. Varför är allt så svårt."
 

Vi satt tysta och grät där under stjärnorna, medan vi insåg att det här var slutet på något. Gravitationen har aldrig känts så stark som när jag reste mig upp och gick därifrån. Bort från plaststolarna och bort från honom. Jag gick i mörket till busshållplatsen där jag spydde bakom bänken. Jag grät hela bussresan hem. Stjärnorna lyste, och jorden snurrade
 
(bildkälla)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0