Det är mycket man lär sig som barn. Hur du stoppar ett blödande sår genom förband, att rött är stanna och grön är gå. Att ditt värde är lika med det betyg som lärare, som bara ser dig under proven, ger dig och att du inte ska stirra på främlingar hur mycket du än vill utan att även du ska gå med blicken neråt marken när du promenerar medans snöflingorna fastnar i ditt hår. Dina föräldrar ska lära hur man visar kärlek, skolan ska lära dig vad som är rätt och fel och att om du har ett äpple och får ett till av Emma så har du två äpplen och hon inga. Dina syskon ska visa dig vad gemenskap innebär, din ungdom ska lära dig vad konsekvenser är, alkohol ska lära dig att du känner tusen gånger mer än vad du tillåter dig själv att göra, musiken ska lära dig att det finns fler där ute som känner som du. År, månader, dagar, timmar, minuter, sekunder ska lära dig att tiden går och att när en tid har gått kommer den aldrig tillbaka, och döden ska lära dig att du är inte så jävla trygg som du tror. 

 

Jag har lärt mig alla dessa saker, jag har gjort mina läxor noggrant. Jag har testat, jag har misslyckats, jag har flytt, jag har kommit tillbaka. Men ändå sitter jag här själv i en säng stor som en ocean, med mina betyg som i världens ögon är ett sigill på att jag duger och med en plastpåse fylld med minnen av vad jag åstadkommit. Jag lärde mig att det är såhär jag ska vara och har burit min guldstjärna stolt utanpå den fasad jag klär på mig varje morgon efter att jag stått i trosor och ett linne framför spegeln och sagt att du är ingenting. Men ju äldre jag blir och ju fler sekunder jag ser passera ensam inifrån min bubbla inser jag att jag har missat något. Jag fick aldrig lära mig att vi människor är mer än rätt och fel, att vi inte bara ska älska innerligt utan kärlek är något som delas av två personer. Vi ska kunna bli älskade också. Jag vet inte hur man blir älskad, jag missade den lektionen. Så nu går jag ensam genom snön och ser pojkar komma fram och säga att jag är vacker, för att sedan gå vidare till den ännu vackrare flickan som inte bär en guldstjärna på sina kläder såsom jag, utan bär ett guldhjärta under nyckelbenet. Så jag förblir ensam vid det snöiga övergångsstället och väntar till trafikljuset blir grönt, medans jag ser lyckliga människor springa förbi i skenet av ett rött ljus.

Jag har aldrig kännt såhär förut. Aldrig varit lika upptagen av att måla upp någons ansikte i mitt huvud, låtsas som att vi ligger och håller om varandra när jag ska sova. Aldrig har jag känt mig så öppen, så genuin mot någon. Men det finns en hake, det finns alltid en hake. Det tar åtta timmar med buss att ta sig från hans förort till min stad. Det tar åtta evighetstimmar att ta sig från mig till honom. När vi pratar så kan jag inte tänka på något annat än alla mil som finns emellan oss, hur många träd man hinner passera innan jag åter kan vara i hans armar. 

 

Jag har aldrig kännt mig så stark, vacker eller unik som jag gör när jag ser mig igenom hans ögon. Därför andas jag bara för att få höra och se honom bekräfta det för mig, igen och igen. Och jag förstod innerst inne från början att det skulle bli såhär, att jag skulle sitta hemma i min soffa och gråta medans han skulle finnas sextio mil bort och leva varje dag som att det var hans sista. Men jag försökte intala mig att jag inte skulle falla så hårt den här gången, att jag skulle fortsätta mitt liv här. Det blev inte så. Varje sekund känns som sextio mil, och allt jag gör känns obetydligt. Han är ju inte här.

 

Jag har aldrig kännt såhär förut, så för att inte rasa rakt in i fördärvet ville jag prata om det med honom. Hans svar kändes som en nitroglycerinexplosion i hela min kropp. Han sa att vi får försöka att inte tänka på det och att det kommer bli så mycket bättre när vi väl ses. Jag vet att han menade väl och att han inte visste att han drog bort den sista stenen under mina fötter så att jag rasade ner i den brinnande elden av omöjlig kärlek. När man vill höra lösningar, ett uppläst kärleksbrev från baksidan av ett kvitto eller ett löfte om att vår tid också kommer, då slängdes vatten på nitroglycerinet och explosionen var ett faktum. Han kommer aldrig få veta att jag satt och grät över honom till håkan hellströms "nu kan du få mig så lätt", att jag drömmer om honom varje natt eller att jag lämnar ytterdörren olåst ifall han skulle ändra sig och vilja komma hit. Han kommer aldrig att få veta det då jag inte kommer att träffa honom något mer. För även om våra möten är de bästa stunderna i hela mitt liv och jag för första gången känns som en pusselbit som passar in i livspusslet, så kommer efterdyningarna av alla nitroglycerinexplosioner att göra för ont. För min kära kära pojke, du kunde få mig så lätt. För lätt.