Det är mycket man lär sig som barn. Hur du stoppar ett blödande sår genom förband, att rött är stanna och grön är gå. Att ditt värde är lika med det betyg som lärare, som bara ser dig under proven, ger dig och att du inte ska stirra på främlingar hur mycket du än vill utan att även du ska gå med blicken neråt marken när du promenerar medans snöflingorna fastnar i ditt hår. Dina föräldrar ska lära hur man visar kärlek, skolan ska lära dig vad som är rätt och fel och att om du har ett äpple och får ett till av Emma så har du två äpplen och hon inga. Dina syskon ska visa dig vad gemenskap innebär, din ungdom ska lära dig vad konsekvenser är, alkohol ska lära dig att du känner tusen gånger mer än vad du tillåter dig själv att göra, musiken ska lära dig att det finns fler där ute som känner som du. År, månader, dagar, timmar, minuter, sekunder ska lära dig att tiden går och att när en tid har gått kommer den aldrig tillbaka, och döden ska lära dig att du är inte så jävla trygg som du tror. 

 

Jag har lärt mig alla dessa saker, jag har gjort mina läxor noggrant. Jag har testat, jag har misslyckats, jag har flytt, jag har kommit tillbaka. Men ändå sitter jag här själv i en säng stor som en ocean, med mina betyg som i världens ögon är ett sigill på att jag duger och med en plastpåse fylld med minnen av vad jag åstadkommit. Jag lärde mig att det är såhär jag ska vara och har burit min guldstjärna stolt utanpå den fasad jag klär på mig varje morgon efter att jag stått i trosor och ett linne framför spegeln och sagt att du är ingenting. Men ju äldre jag blir och ju fler sekunder jag ser passera ensam inifrån min bubbla inser jag att jag har missat något. Jag fick aldrig lära mig att vi människor är mer än rätt och fel, att vi inte bara ska älska innerligt utan kärlek är något som delas av två personer. Vi ska kunna bli älskade också. Jag vet inte hur man blir älskad, jag missade den lektionen. Så nu går jag ensam genom snön och ser pojkar komma fram och säga att jag är vacker, för att sedan gå vidare till den ännu vackrare flickan som inte bär en guldstjärna på sina kläder såsom jag, utan bär ett guldhjärta under nyckelbenet. Så jag förblir ensam vid det snöiga övergångsstället och väntar till trafikljuset blir grönt, medans jag ser lyckliga människor springa förbi i skenet av ett rött ljus.