Det är så egoistiskt att känna sig ensam med människor ett litet samtal bort. Att känna sig ensam i samma säng som den man älskar. Jag har insett att man alltid är ensam, där inne i mörkret, i tankarna, drömmarna, minnet. Ingen annan hör dina tankar, ingen annan upplever minnen precis som du och det är du som hittar på alla de som springer utan att ta sig framåt i dina drömmar.

 

Jag tror att det är därför vi egoistiskt ensamma pratar med psykologer, för att de som har ansvar för att hålla oss vid liv ska ge oss en illusion av att en annan person också finns inne i vårt huvud och kan hjälpa. Sanningen är att du är en av femtiotre patienter den senaste veckan och det som de minns är den senaste uppdateringen i journalen. Jag har träffat G en gång i veckan i över tre år nu, och trots att han försöker så är det journalen som gör att han vet vem jag är. Det gör så jävla ont att den person som vet allt får betalt för att minnas mina demoner. Den person som jag försökte ringa en helgkväll när mitt liv höll på att brista, men la på när jag insåg att han betyder mycket för mig; men för honom är jag ett personnummer i en journal. 

 

Jag är så egoistisk som har människor som bryr sig, men ändå är ensam. "Du är inte ensam, jag finns här". Du finns där, jag kan dra handen över din kind och känna att du finns precis intill mig, men en fysisk varelse kan inte sträcka in handen och trösta mina rädslor. Jag är ensam när jag går ett varv medurs runt lägenheten för att plocka upp något precis intill mig på höger sida, ensam av att känna ångesten i form av fysiska stötar i huvudet och ensam om att se alla dagens upplevelser spelas upp samtidigt i dubbelt tempo när jag ska somna. Ett kaos av ljud, ljus och rörelser. Jag är ensam när jag ser alla möjliga katastrofscenarier.

 

 

 

Förr försökte jag förklara för alla vad jag kände, vad som pågick djupt där inne, men frustrationen växte. Ju mer jag berättade desto svårare blev det att hitta orden. Att berätta vad man är ledsen över kan i bästa fall vara enkelt, men när man kommer till hur det känns att vilja dö, att inte kunna andas, att vilja ligga på golvet för att då kan jag inte sjunka mer och tvångstankar. De jävla tvångstankarna. Så nu gråter jag mest, försöker ibland förklara lite halvhjärtat men får sällan fram något.

 

Staten spenderar pengar på att någon ska komma ihåg mitt personnummer och förvara en journal med mina demoner när de redan fått mig att tappa hoppet på att journalen kan hjälpa till att ta bort demonerna.