Att komma tillbaka. Att nu, när jag snart börjar på mitt tjugoandra år i livet, läsa om mitt eget liv. Igår kunde jag inte somna. Låg och vände och vred, men tyst, så att han med det bruna håret intill mig inte skulle vakna. Jag sover inte nu för tiden, sömnen försvann när ångesten kom tillbaka. Ni som har läst genom åren, ni som inte läser här längre, såg mig nog som en tonåring med ett bräckligt hjärta och en romantiserad bild av mina camel blue. När jag ser tillbaka så ser jag demonerna. Det låter väldigt löjligt, och det är nog därför jag inte pratar om dem. Därför jag inte erkänner att de är tillbaka. Därför de får skrika tyst i mitt huvud när jag ligger på badrumsgolvet och biter i min handduk för att inte släppa fram skriken. 

Det är lätt att vara en tonåring som har det svårt. Du får skrika, dränka sorger, krossa hjärtan, prata om ditt krossade hjärta i badkar på fester. Men det är svårt att börja bli vuxen och få tillbaka samma känslor, men inte kunna explodera i en snödriva utanför soprummet i kvarteret som gud glömde. 

 

Det är svårt att skriva om, då orden jag skriver kommer att skrattas bort och bemötas med att det är dags att växa upp. När någon säger så, så skäms jag. Jag tänker på hur det kalla badrumsgolvet känns mot min hud. Jag tänker på hur ensamt det är att ligga vaken om nätterna. Jag tänker på hur min gitarr står ostämd för att om jag börjar spela igen så kommer jag att bryta ihop. För jag borde växa upp, klippa sönder demonerna som en pappers-snöflinga och låta dem flyta iväg. Men golvet är mitt hem nu. 

 

Innan jag fortsätter att berätta om vad som har hänt sedan sist, för att en dag i framtiden kanske kunna gå tillbaka hit och se vilken löjlig ungdom jag var, så vill jag berätta vad som upprepas i mitt huvud när jag ligger där på golvet.

 

Om jag en dag inte orkar mer ska jag skjuta mig i huvudet, för då krossas demonerna med mig. En dag kanske jag romantiserar detta.