Jag var ute efter en förändring, trött på att alltid vara densamma. Jag skulle motbevisa att man inte kan fly från den man är som de visa människorna säger, för det kan man. Man kan gå från att spela säkert som man gjort hela sitt liv till att bli den som slänger sig ut i livet utan livlina och hoppas på att landa på något mjukt. Man kan hoppas på ett mirakel.

Precis den kvällen frågade du om jag ville komma till ditt hus vid havet, du sa att du verkligen ville att jag skulle komma. Jag visste att jag inte var förälskad i dig, och jag visste att du var förälskad i mig. Men det här var något nytt och spännande så jag svarade ja. Du mötte upp mig utanför ditt hus och när du hälsade stod du så nära att jag kunde känna din hud dofta av saltvatten. Vi tog en promenad i natten med bara stjärnorna och varandra som sällskap. Jag kände mig så levande där vi gick och pratade om allt, det kändes som att kvällen aldrig skulle ta slut. Vi hade stannat tiden där vi gick i natten, solen skulle vänta på att vi var klara innan den gick upp. Efter ett tag hade våra steg lett oss till ett utsiktstorn som sträckte sig upp mot den stjärnklara himlen. Vi klättrade upp och när vi kom upp välkomnades vi av en stark nattbris mot ansiktet, håret fladdrade i vinden och blåste bort varenda tanke på ångest. Ja, det kändes faktiskt så. Vi stod tysta och tittade på stjärnorna, tittade ut över staden vi båda bodde i. Tittade ut över vår värld. Vi hade så mycket att prata om, så många ord att uttala, men vi stod tysta. Vi visste båda att när vi kom ner därifrån skulle allt vara som vanligt igen, magin skulle vara bruten.
Men där och då, just de där tysta minutrarna kändes det som att vi hade stoppat tiden. Som att solen skulle vänta på att vi var klara innan den gick upp, och att problemen skulle komma tillbaka först imorgon.

bildkälla