Ensam

Jag har alltid trivts med att vara själv. Ett rum med mig och mina tankar är inte så dåligt, där behöver jag inte förbjuda några tankar eller inte ställa mig till. Det kan inte bli några pinsamma tystnader eller krävande situationer. Jag kan vara mig själv. Det är här jag börjar inse min dubbelmoral, för min existens bygger på att få bekräftelse från andra. Ett tecken på att jag faktiskt duger, att jag är inte helt fel för världen. Jag vill alltså vara ensam, men ändå alltid ha någon där. Som att jag balanserar på en tunn tunn tråd, och vid minsta obalans i ensamheten eller det sociala trillar jag. Sånna som jag får leva i ständig obalans.

Kanske vore världen lyckligare om alla satt inne på sina rum denna lördagskväll och tänkte. Tänkte på allt de inte hunnit tänka på. Kanske lite mer. Är det inte ironiskt att alla strävar efter andra när de är ensamma, men när de väl sitter där, efterkloka och tårögda, och tänker tillbaka på det där bråket om vem som faktiskt ljög för vem, då inser de alltid att de har dubbelt så mycket problem nu som om de hade fortsatt varit ensamma. Sen klagar de på att mänskligheten är dålig, att alla är emot en medan de röker den där cigaretten trots att den skulle sluta Sanningen är att alla har ett val. Vissa väljer mänsklighet och problem, men livet. Andra väljer bekymmerslösheten men ensamheten.

Jag sitter alltså här själv en lördagskväll . Jag skriver något jag inte vet vad jag vill komma fram till. Kanske vill jag försvara det faktum att jag är ensam, kanske vill jag bara konstatera att jag är ensam. Kanske spelar det ingen roll, för vad anledningen än är så är slutsatsen densamma.
Jag är ensam.

bildkälla

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0