Jag är i skolan, jag är där. men ändå är jag någon annan stans. Jag vaknar då och då upp och frågar mig själv hur jag kom dit, vad har jag missat? Först syftar jag på den sekunden, sen syftar jag på helheten. Vad gör jag här och vad hände så att jag kom hit? Jag lever i en bubbla, omvärlden är på andra sidan. Jag går av mig själv, jag skrattar av mig själv, jag pratar av mig själv. Själv är jag inte medveten om att jag glider iväg, jag tror själen och psyket går in i något sorts försvarsläge. Är jag inte där kan jag inte bli sårad, ingen kan svika och jag kan inte bli ensammare. Problemet är att jag inte vet vart jag tar vägen, vad tänker jag? vad gör jag egentligen? Mitt medvetande upphör att existera. Någon gång ska jag följa med. Jag lever alltså i bubblan, men jag tar mig inte till mitten och inte utanför.
Jag existerar bara, någon stans där emellan.

källa