Det finns inget vackert med minnen, inte ens de bästa. De glada minnenas skratt ekar i ditt huvud, och de förvandlas till ett hån mot den du är och det du gör. För hur mycket du än skrattar nu så minns du hur allt var bättre förut, hur du skrattade lite mer då. Minnet lagrar på alla dina misslyckanden, och de hemsöker dig för att spotta dig i ansiktet varenda gång du är svag. varenda gång du är ensam. Och det är minnen som får dig att klamra dig fast vid imperfekt, det är det som får dig att försöka leva i en tid som redan är förbi och förbrukad. Tiden som kallas då.

Vår största fiende bor alltså i vårat medvetande, för i minnets värld får man ingen chans att sona sina misstag, nej, där ältas allt om och om igen.
Så kom inte och fråga om jag fortfarande kommer ihåg dig, för det är klart jag gör.(jag har aldrig haft något val)

bildkälla