Jag hade en dröm om att vi skulle prata igen. Att du skulle inse att du gjort ett misstag som lämnat mig, att du var redo att älska mig igen. Drömmar kallas drömmar för att det är precis vad det är, drömmar, men det tänkte jag inte på då. Tack vare mina drömmar hade hoppet plötsligt kommit och jag blev mer och mer besluten om att du faktiskt älskade mig. En dag stod jag där i en av mina finaste klänningar och med rosenröda läppar, redo att möta den jag älskar mest av allt, möta dig. Där och då kände jag mig så stark, så vacker och så hoppfull. Men när jag satt där i mitt lyckorus kom du gående i korridoren och redan på långt avstånd såg jag det, och jag slutade andas. Du hade tagit en vackrare flicka i handen, ni kom gående mot mig hand i hand. Jag kan svära på att du tittade på mig, men jag kunde inte möta din blick. Jag ville inte se om din blick var fylld av stoltet eller ännu värre, sympati. Så jag satt där och kände mig helt naken, så jävla naken. Plötsligt var jag svag, ful och allt kändes hopplöst. Klänningen var löjlig och läpparna blev blodröda istället för rosenröda. Du förstörde min skönhet, du förstörde mig.

Jag har aldrig trott på att kärleken kan påverka en så mycket att tiden stannar, men där och då gjorde den det. Allt gick i slowmotion och alla andra satt runt omkring mig och skrattade medan jag satt där och höll andan. För några sekunder trodde jag att jag skulle dras falla ihop på golvet och ligga där tills jag dog. Jag ville slita av mig den löjliga klänningen, ta av mig skorna, släppa ut håret och springa så långt jag kunde. Springa till världens ände, ja kanske lite längre. Istället satt jag kvar och tog de tyngsta andetagen jag någonsin tagit och försökte samla mig. Hela dagen skrattade jag med mina vänner, jag pratade, skojade, sköng och skådespelade. Jag är nog en bättre skådespelare än vad jag trodde, för testa att prata utan att andas, höra hans namn utan att gråta, eller skratta utan ett hjärta. Det var det jag gjorde den dagen, och ska göra flera dagar till.

Medan dessa dagar passerar ska jag stå i min löjliga klänning och med rosenröda läppar och känna mig naken, blottad och tom. Men du ska aldrig få se det, nej för jag tänker inte visa mig svag. Jag tänker stå där och le och hoppas på att du ska se hur bra jag mår, och sedan ska jag lova mig själv att aldrig tro att drömmar kan bli verklighet, för det kan deinte. Och jag kommer inte erkänna det för någon, för jag är för svag och rädd, men jag skulle verkligen behöva någon som kramar mig och säger att allt kommer bli bra. För det här är första gången på väldigt länge jag inte kan se någon framtid. Inte ens i mina drömmar.

bildkälla
(Här har ni svagaord i sin renaste form, för den här texten skrevs direkt efter att det här hade hänt, därav är språket lite dåligt. Trots det vill jag helt enkelt dela med mig av något direkt från mitt hjärta, för vad är mer äkta än något skrivet i ren desperation och saknad.)