Första gången jag såg dig satt du i kyrkan, du hade långt brunt hår. Jag hade mina fördomar, du var inte som alla andra. Men du var faktiskt den som försökte mest av alla, du var godhjärtad, det var du verkligen. Det smärtade att se dina ärr, men hur mycket jag än försökte dölja tanken dök den upp, att du bara ville ha uppmärksamhet. Jag visste ingenting, jag lovar dig, jag visste ingenting. Jag såg dig senare, du var annorlunda. Den normala flickan jag såg första gången i kyrkan fanns där, men man kunde skymta något mörkare i dina ögon. Du var rätt hysterisk, jag tror inte riktigt du visste vad du pratade om. När jag tänker efter gav du mig bara komplimanger. Mellan dina infall och oförståliga ord kom dom. Jag tror jag var trevlig, jag brukar faktiskt vara det, men det var ett tag sedan, jag minns inte riktigt. Det kom fram mer och mer om ditt liv. Du behövde uppmärksamhet, det märktes. Ingen kan klandra dig, du var en ensam människa. Dina historier berättade om ett hemskt liv, jag var nog inte mogen nog att förstå hur hemska dina upplevelser var. Du berättade att du försökt ta livet av dig flera gånger. Jag visste inte vad jag skulle säga. Under den här perioden mådde jag väldigt dåligt, jag tänkte på mig själv. Jag var självisk och egoistisk, intalade mig att jag hade nog med problem. Jag kan inte ta på mig några andras, nej nej. Som sagt, självisk. Du gick därifrån i din finaste klänning och långt brunt hår. Jag tror inte jag kollade efter dig. Nästa gång jag såg dig var du inte dig längre. Du hade rakat av det långa bruna håret, dolde kroppen i stora kläder. Ansiktet var hårt och känslolöst, likgiltigheten hade tagit över dig. Du var förstörd på insidan också, du visste inte hur du skulle bete dig. Du planerade ditt självmord, högt för alla att höra, du behövde uppmärksamheten. Ditt förfall dessa dagar finns alltid med mig. Vi bodde under samma tak i några dagar. Men vi var 30 stycken, jag kunde inte sett dig. Det har jag i alla fall försökt intala mig. Du fick ta sånglektioner för att ha något att hålla fast vid. En kväll uppträdde du på kvällsandakten. Du sjöng samma sång som jag sett dig sjunga första gången jag mötte dig. Jag grät, jag var arg på gud. Du förtjänade inte det här. Du sjöng inte bra, men jag har aldrig blivit så berörd. Kontrasten var så stor, vem du var, och vad du blivit. Dagen efter hade vi en kramring. Du skulle åka hem. Jag sa hejdå, tänkte att vi ses på konfirmationsdagen. Du kom aldrig.
Var tog du vägen? Det pratades om tvångsintag på behandlingshem i skellefteå. Det pratades mycket. Men inte tillräckligt. Du var rätt glömd alldeles för fort. Hade jag kunnat göra något? Hade det hjälpt om jag hade funnits där? Lever du ens?
Jag ska alltid komma ihåg dig som flickan med brunt hår som sjunger sin sång som ingen någonsin sjungit den förut.

källa