Visst känns det i hjärtat, något slags vemod. Jag insåg det ikväll när jag såg ut genom samma fönster jag sett ut genom varje kväll medan åren gått, det slog mig helt plötsligt att vi är klara. Vi har precis avslutat vårt första kapitel i livet, det som handlade om äventyr, tuggummin för femtio öre, att våga klättra högst på taken i lekparken, drömmar om att en dag flyga iväg eller drömmar och längtan efter att få stanna kvar. De kallar det den lyckliga barndomen, men alla vi barn som sprang omkring på kvarteret på kvällarna och såg fyllegubben ligga stilla där på marken, eller vi som fick våra kojor nedbrända av en arg och ensam tonåring, vi visste hela tiden att vi inte var lyckliga. Vi pratade inte om de, vi stod där tysta och livrädda och tuggade på våra tuggummin i lekparken där vi hade våra liv. Men nu kollar jag ut över kvarteret som var våran värld, och ser några barn springa förbi på gatan, det är då jag inser att vårt kapitel är avslutat. Vi har blivit mannen på marken eller den uppgivna tonåringen och de här barnen är de nya äventyrarna, dömda till att bli vuxna någon gång i framtiden.
Vår tid, och vår barndom, är över. Och den kommer alltid att minnas med en bitter smak av övertuggat tuggummi på det högsta taket i lekparken, sekunderna innan vi trillade ner i det okända.

bildkälla