Det var värme, trängsel och gemenskap i luften där vi stod, ren kärlek i atmosfären. Alla rörde sig i takt till rytmen som pulserade genom folkmassan och allas blickar var antingen fokuserade på det som hände på scenen, eller stirrandes upp mot den stjärnklara och oändliga himlen. Alla var vi där för att lyssna på orden om sjöngs fram av honom, passionen för budskapen var vår gemensamma nämnare. Och till de hypnotiserande slagen på trummorna ber han alla som förlorat någon att räcka upp handen, och plötsligt är det ett hav av händer som gungar i luften, som var och en hedrar våra saknade. Det är då jag inser att vi är de som blev kvar, och den meningen ekade i mitt huvud resten av konserten där jag stod bland dansande kroppar med trasiga själar.
Det är vi som blev kvar, det är vi som blev kvar.

bildkälla