(årsresumé;september och oktober)
September
Löven började färgas gula och jag tog många långa promenader till delar av min stad jag aldrig varit i förut. Samtidigt som jag gick där och sparkade på de färgsprakande löven så mina vita tygskor färgades bruna tittade jag upp mot de översta lägenheterna i de höga husen. Jag fantiserade om vilka speciella och poetiska människor som bodde där uppe, de som alltid såg ut över stan men aldrig blev sedda. Kanske tänkte jag att jag en dag skulle sitta där i mitt fönster och rita av regnet, fåglar som flyger och det gamla paret nere i parken, eller kanske blev jag bara tröstad av tanken på ett liv efter gymnasiet. Troligtvis finns inte den vackra världen jag såg genom de stora fönsterna med second-hand gardiner, samma svek och bråk om vem som skulle köpt tvättmedel pågick nog där också. Men jag mådde bäst av att försöka tro på livet jag målade upp, så med blicken höjd mot skyarna fortsatte jag drömma, de där trettio höstdagarna i september.
Oktober
Minns ni vännen jag pratade om i maj? Han som var mycket mer än en vän, för mig i alla fall. Under sommaren skickade vi korta meddelanden om hur vi hade det, vilka människor vi träffat och om nudlar är godast sönderkokade eller hårda. Nu när vardagen återigen infekterat våra liv fortsatte vi prata, vi pratade mycket. Ofta på kvällarna i våra vänners stökiga ettor som alltid luktade svagt av cigarettrök. En natt sov vi intill varandra under samma täcke, vi bara sov, och jag vet inte hur det var för honom, men jag sov djupare än någonsin den natten. Än en gång hade jag fallit för den blonda jazz-pojken som aldrig log så mycket som när han fick improvisera med en gitarr i handen. Och vet du? Den här gången tror jag även att han föll för mig, i alla fall de där många kvällarna då vi låg vakna och lyssnade på musik tills det var morgon. Men jag tror inte att det var tänkt att bli mer än så, för med ett leende lät vi båda det rinna ut i sanden någon gång sent under hösten, jag minns inte riktigt när. Och trots att vi fortfarande är väldigt bra vänner så finns det kvällar då jag saknar de där ärliga och viskande nätterna, då allt fortfarande var spännande.
bildkälla
Löven började färgas gula och jag tog många långa promenader till delar av min stad jag aldrig varit i förut. Samtidigt som jag gick där och sparkade på de färgsprakande löven så mina vita tygskor färgades bruna tittade jag upp mot de översta lägenheterna i de höga husen. Jag fantiserade om vilka speciella och poetiska människor som bodde där uppe, de som alltid såg ut över stan men aldrig blev sedda. Kanske tänkte jag att jag en dag skulle sitta där i mitt fönster och rita av regnet, fåglar som flyger och det gamla paret nere i parken, eller kanske blev jag bara tröstad av tanken på ett liv efter gymnasiet. Troligtvis finns inte den vackra världen jag såg genom de stora fönsterna med second-hand gardiner, samma svek och bråk om vem som skulle köpt tvättmedel pågick nog där också. Men jag mådde bäst av att försöka tro på livet jag målade upp, så med blicken höjd mot skyarna fortsatte jag drömma, de där trettio höstdagarna i september.
Oktober
Minns ni vännen jag pratade om i maj? Han som var mycket mer än en vän, för mig i alla fall. Under sommaren skickade vi korta meddelanden om hur vi hade det, vilka människor vi träffat och om nudlar är godast sönderkokade eller hårda. Nu när vardagen återigen infekterat våra liv fortsatte vi prata, vi pratade mycket. Ofta på kvällarna i våra vänners stökiga ettor som alltid luktade svagt av cigarettrök. En natt sov vi intill varandra under samma täcke, vi bara sov, och jag vet inte hur det var för honom, men jag sov djupare än någonsin den natten. Än en gång hade jag fallit för den blonda jazz-pojken som aldrig log så mycket som när han fick improvisera med en gitarr i handen. Och vet du? Den här gången tror jag även att han föll för mig, i alla fall de där många kvällarna då vi låg vakna och lyssnade på musik tills det var morgon. Men jag tror inte att det var tänkt att bli mer än så, för med ett leende lät vi båda det rinna ut i sanden någon gång sent under hösten, jag minns inte riktigt när. Och trots att vi fortfarande är väldigt bra vänner så finns det kvällar då jag saknar de där ärliga och viskande nätterna, då allt fortfarande var spännande.
bildkälla
Kommentarer
Trackback
