Det känns som att jag har tappat mig själv, att den jag var ligger glömd under bittra och cyniska tankar någonstans inom mig. Förut var jag den som drömde om en framtid på en balkong i frankrike helt översvämmad av röda pelargoner i slitna krukor. Den som visste att när jag ska göra svart te ska det dra i fem minuter, men ska jag göra grönt te så behövs det bara fyra. Den som satt uppe halva natten för att få en text rätt, inte rätt stavning och grammatik utan rätt som i rätt känsla. Att varje ord skulle utstråla och explodera av känslan jag lade in i det, att det skulle skjuta som en missil in i ditt hjärtan så att jag slapp känna allt det själv. Jag var säker på vem jag var, och oavsett vad jag heter så när jag hörde mitt namn visste jag att det var laddat av säkerhet, trygghet och till och med glädje.

Vet du? Jag reagerar inte på mitt namn längre. För mig är det bara konsonanter fulla av osäkerhet och besvikelse och vokaler som skriker åt mig hur feg jag är. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte känna doften av pelargonerna som brukade fylla mig med lugn, och allt te jag gör blir för starkt. Jag orkar inte ta tiden, jag bryr mig inte, oftast dricker jag inte ens teet. Det får stå där och kallna tills jag med avsmak häller ut det.

Det värsta av allt är att jag inte ens försöker att skriva. I mitt svarta lilla skrivblock där jag brukade skriva ner idéer har inget lagts till på veckor, förutom ett ord som jag skrev dit inatt utan att veta om jag bara drömde eller verkligen gjorde det. Bortglömd hade jag skrivit med små bokstäver där bläcket blivit lite utsuddat. Men nu har jag kommit ihåg igen, det är det jag vill förmedla i min första text efter min tystnad. Jag har kommit ihåg flickan som drömde om varma nätter i ett annat land och passionen för att skriva. Framför allt har jag vågat sätta mig ner och skriva, så nu ska jag ännu en gång försöka skjuta missiler in i ditt hjärta. För jag är inte glömd längre.

bildkälla
(och jag måste tacka er oändligt mycket era underbara kommentarer där varenda en åker rakt in i hjärtat och för att ni ens stannar kvar och läser. tack tack tack!)