De satt tysta. Det enda som hördes var ljudet av skedar som slog mot tallrikarna fyllda med sockerkaka, men ingen åt. De skar bara bitar som de antingen mosade sönder eller förde mot munnen, men la tillbaka biten på tallriken i sista sekunden. För första gången sedan hon satt sig ner lyfte hon blicken från tallriken och kollade på sina föräldrar, som båda såg väldigt gamla och slitna ut. Som att de åldrats tio år sedan igår. Hon visste att de desperat satt och försökte komma på något att säga, att hitta något ljus i situationen, för det är deras jobb som föräldrar att lösa det här. Säga något som får dem att skratta tillsammans och leva lyckliga för alltid. Men just nu fanns inget ljus, och de visste de allt för väl. Hennes pappa harklade sig och öppnade munnen för att bryta tystnaden, men ångrade sig och lyfte skeden med sockerkaka på och stoppade in den istället. Hennes mamma satt fortfarande och tittade ner i tallriken, men man såg i hennes ögon att hon inte ens såg kakan som låg där. När hennes pappa tuggat klart efter en evighets skramlande med skedar för att det inte skulle bli helt tyst sa han det alla säger i sånna här situationer, det enda man kan säga när man inte har något att säga.
Han har i alla fall levt ett långt och lyckligt liv, och fortsatte med
vi får se till att göra sista tiden så bra som möjligt, innan han reste sig upp och gick mot vardagsrummet. Hon hörde i bakgrunden hur tv:n sattes igång och såg hur hennes mamma ställde disken på diskbänken innan hon gick iväg till sovrummet och stängde dörren.

Hon satt ensam kvar och undrade hur hon borde reagera. Hur reagerar man när man precis fått reda på att en av personerna som man håller mest kär snart kommer att försvinna? Imorgon kanske hon kommer att gråta, och dagen efter det kanske hon kommer att bli arg, rasande och explodera. Men just nu kunde hon bara sitta här, och tänka på att det faktiskt inte är vi som bestämmer. Vi tror att vi har en egen vilja, att vi styr våra liv, men vi har ingen kontroll på sådant som faktiskt betyder något. En dag står man bara där med diagnosen cancer och ser alla planer man hade försvinna som det gjort för så många andra. Och då säger säger man det enda man kan säga, att han i alla fall levt ett långt och lyckligt liv, och det kanske stämmer, men alla vet att man aldrig kan leva länge nog.

bildkälla