Dörren är stängd, lampan är släckt och det är helt tyst. Jag andas oregelbundet, lungorna fungerar inte. Varje sekund dyker en ny tanke upp, allt kommer till ytan nu, jag är för svag för att fortsätta hålla emot. För det är mycket som är slitet och förstört, och det får lungorna att dra ihop sig, får mig att kvävas. Jag försöker andas och kämpa emot paniken för jag vet att det här händer ibland, att det är priset jag får betala för att se så bekymmersfri ut i världens ögon. Men lungorna vägrar röra sig för de vet att nästa gång kommer det bli värre, sen ännu värre gången efter det. Värre tills jag dör. För i och med att jag bli äldre börjar jag sakta öppna ögonen. Jag ser att livet faktiskt är själviskt och att jag egentligen borde klara av det här själv. För alla måste andas själva och kan inte andas åt mig, jag måste laga lungorna själv.
Dörren är stängd, lampan är släckt och jag räknar de andetag jag aldrig lyckas ta,
men det är priset jag får betala för att växa upp.

bildkälla