Tusen minnen,
hundra tårar,
åttiosex misstag,
två krossade hjärtan,
miljoner ord,
trehundrasextiofem tvivel,
ett år.

Imorgon är det skolavslutning och vi kommer stå där med blommor i håret och solens strålar som löfte.

Ett år. Ett år har vi gått i samma klass, ändå känns det som att det var igår vi satt där och kollade nervöst på de människor vi skulle spendera tre år med, dömde varandra. Och nu står jag här, som jag gjort innan varenda skolavslutning, helt stum och förundrad över att jag fortfarande lever. Hade någon sagt till mig den där veckan i november att jag kommer att sitta med solbrända ben, fräknar, le och andas om ett halvår hade jag inte trott på det. Nej, för jag har inte kunnat se slutet klart förens nu när jag står på gränsen till sommarens frihet. Och jag vet inte om man kan kalla det nostalgi, inte heller glädje eller sorg. Snarare en lättnad, för nu är jag nära, en nattsömn bort från målet jag sprungit mot så länge.

 

Ett år har gått, och vet du? Jag vann.

bildkälla