Du sover i min famn, så liten och så oförstörd. Din värld är de fyra väggar vi bor emellan, och du har precis upplevt din första midsommar. Dina små fingrar har greppat mitt pekfinger och håller krampaktigt taget, så att jag inte kan lämna dig ensam i den stora världen. Jag önskar att jag bara kunde titta på ditt änglaliknande ansikte och höra dina djupa andetag och se fram emot din framtid. Längta tills jag ser hur du tar dina första steg eller säga ditt första ord, men jag är bara rädd. För varenda framsteg du gör tar dig lite närmare den brutala och kalla verkligheten. Verkligheten som drabbat oss alla, verkligheten som skrämmer mig mer än något annat. För jag vill inte att du också ska behöva uppleva ångesten efter första berusningen, äcklat behöva täcka ett helt papper i matteboken med blyertsbilder av hans hand som letar sig upp för ditt lår när du absolut inte är redo, eller behöva höra orden jag älskar dig inte längre och gråta i ett halvår. Jag vill inte att du ska bli som mig, snälla bli inte som mig. Men det spelar ingen roll att jag är rädd för jag kommer aldrig kunna hindra dig från att leva, så det ända jag kan göra är att vara den du kan falla tillbaka på när livet svikit dig.
Så min ögonsten, fortsätt att sova. Du är trygg i min famn och du behöver inte hålla min hand så hårt, för jag kommer aldrig att lämna dig som alla lämnade mig.
Jag kommer att vara här när du vaknar, jag lovar.

bildkälla