För varje dag som går blir jag mer och mer till någon jag inte är. Personen jag undivkit att bli hela mitt liv kommer närmare och närmare, smyger sig på mig med sitt falska självförtroende och hårda yttre. Men det finns inget starkt med den personen, med mig. Jag är svagare än någonsin trots att jag pratar mer, väljer fel ord och säger att mitt liv är allt jag någonsin drömt om.
Jag är så fruktansvärt svag.
Jag är en av personerna som är så osäker och hatisk mot sig själv att den aldrig kan släppa sin fasad utan måste bygga på den mer och mer, och jag hatar varje sekund av det. Jag avskyr mig själv för att jag är rädd. För det är det jag är, jag är rädd för att visa vem jag är och stå för det. Men jag mår dåligt av varje andetag jag andas som någon annan, för varje ord som hugger utan minsta antydan av ömhet och för varje bedjande blick jag undviker.
Ja, för jag finns där inne någonstans med ett samvete som skriker och med ett begär av frihet. För jag är inte fri, jag är fångad av mig själv och det ända som kan släppa mig fri är mod. Ett mod att våga vara den jag är, ett mod att inte vara som alla andra, ett mod att sluta vara rädd för att folk ska komma mig nära.
Och jag skäms, ja jag skäms för att jag inte är stark nog att hitta modet.

(Utkast: Maj 10, 2010)

bildkälla