Hon sprang ut i regnet, såg hur dropparna ilsket slog mot marken. Hon började gå, hon visste inte var utan lät fötterna bestämma. I regnet behövde hon inte gråta, regnet grät åt henne, så hon hade ett leende på läpparna och kände sig lyckligare än hon gjort på väldigt väldigt länge. Hon passade inte in i den varma sommaridyllen, hon var inte en av de fina flickorna som klädde i sol och värme, nej, hon längtade till de regniga dagarna när himlen svämmar över. De kallade henne konstig och sa att alla vill ha sol, att i regn blir man kall men i sol blir man varm, att hon tyckte fel. Att hon var fel. Medan hon följde sina fötter längs den öde vägen tänkte hon att i regn blir allt naturligt. Allt falskt som finns rinner av och forsar längs gatorna tills det slutligen åker ner i en brunn någonstans för att försvinna för alltid. I regnet är allt äkta, vackert och perfekt. Hon är perfekt. Och medan hon gick där och log så grät himlen åt henne. Grät för alla varma dagar, alla krossade drömmar, alla sönderrivna fotografier och för alla som gömmer sig under sina paraplyn och kallar henne fel, när det i slutändan är de som gråter och hon som ler.

bildkälla