Du pratade mycket om hur jobbigt det var då, att vi skulle vara tacksamma att allt blivit bra igen. att jag blivit bra. Att jag gick upp ur sängen på mornarna, pratade, skrattade och att mina sår läkte. Du sa att vi klarat det tillsammans, vi hade bekämpade det som drog ner mig och vi gick från slagfältet som vinnare. Du var lättad för första gången sedan jag föddes, lättad över att din dotter inte behövde psykologerna längre, att du hade gjort rätt val när du bad mig sluta gå på mina samtal. Du ville så förtvivlat gärna att det skulle försvinna och allt skulle bli normalt, och du var nog egentligen räddare för mörkret än mig, så när jag sakta började leva var du säker på att vi vunnit för alltid. Du blev lycklig.

Så jag kommer aldrig glömma det plågade uttrycket i ditt ansikte när jag en dag kom in i köket och du såg in i min tomma och smärtfyllda blick i några sekunder, och du sedan sjönk ihop på golvet och viskade, det är tillbaka.

Men mamma, jag blev inte sjuk igen,
jag blev nog aldrig frisk.

bildkälla