Nu ligger jag här igen, precis som jag gör vartenda år när snön tyst börjar falla mot marken. Liggandes i någon slags fosterställning instängd i mitt eget medvetande, som att det är en transparent vägg mellan mig och alla andra. Jag ser era munnar röra sig men jag förstår inte. Jag vill förstå, försöker lyssna, tyda läpparna men får inte fram någora ord. Jag ser hur alla rynkar på ögonbrynen åt min oförstående min och sedan går därifrån, så jag ligger ensam kvar. Ligger där igen, med bara mina tomma tankar och snön som singlar ner mot marken och sakta täcker över mig med frusna små iskristaller. Precis som varje år.

bildkälla