Imorgon är det en vecka sedan det hände. Sex dagar av oroliga blickar och oroliga ord har passerat. Även sex dagar av att leva två liv, ett liv som är precis som det var för sju dagar sedan och ett orolig liv här hemma. Jag gillar inget av liven.
Imorgon är det en vecka sedan ångesten tog över mig, och jag skrek, jag grät, jag försökte fly från min kropp, jag slängde mig i väggen och kunde inte andas. Jag fick ingen luft. ingen. alls. Han skrek högt mitt namn, min far, och höll mig stilla. Jag avslöjade allt, sa vartenda ord som fanns i mitt huvud. Inte till dem, jag sa det högt för mig själv, rabblade och upprepade mig, sa varje ord på olika sätt som för att försöka hitta någon liten lösning, något liv i dem. Min far tittade på mig och han såg rädd ut för första gången i mitt liv. Han var rädd. Rädd för orden som slog sig ur min mun och rädd för att han inte visste vad han skulle göra.

Men vet ni?
För första gången i mitt liv var jag inte rädd, för nu hade jag inget mer att dölja. Jag behövde inte spänna munnen för att hålla inne skriken, jag kunde låta klumpen i bröstkorgen sakta rinna ut genom mina ögon, tår för tår. Så trots att jag inte kunde andas och världen blev suddigare och suddigare kändes det som att det här var första gången jag kände ren luft i mina lungor. Inte den ångestdränkta, svarta och skamfulla luften jag alltid andas. Men jag gillar ingen av de två liven jag lever, jag vill leva ett liv som det för sju dagar sedan bara med kapaciteten att andas ren luft.

Imorgon är det en vecka sedan jag började något stort. För åtta dagar sedan började jag kampen mot ett annat liv, mitt liv.

bildkälla