Jag vet att jag borde skriva, jag vet att jag vill skriva och att jag har saker att skriva om, men orden fastnar inte. Inte ens när jag försöker få ner dem på papper där orden brukar flöda ohejdat. Jag har fler än tjugo utkast till små berättelser, tankar, meningar, enstaka ord och ibland bara mellanslag, men alla är oavslutade.

Det händer mycket just nu, jag är mitt i den där berg-och-dal-banan som så många beskriver sitt liv som, men jag är både högst upp och längst ner samtidigt. Ni vet alla visa människor som vandrat på vår jord genom tiderna som pratat om smärtan kärleken orsakar? Vartenda ord är sant. Jag känner mig så barnslig och enfaldig som alltid himlat med ögonen när jag hört deras ord om och om igen, för det stämmer verkligen. Det är nog så jag skulle beskriva kärleken, som en berg-och-dal-bana där man är högst upp och längst ner samtidigt.

Jag har så mycket att berätta. Så mycket som har hänt och så många tankar jag måste få ut innan jag exploderar, men än så länge nöjer jag mig med den här berättesen om flickan som är så kär att hon inte ens kan skriva utan att det blir hans namn och vet att hennes visdomsord kommer få någon att himla med ögonen, men det är smällar man får ta när man har så mycket att berätta, så mycket.

bildkälla