Jag satte mig på en buss långt långt iväg idag, men jag gick av. Jag behöver något nytt, något helt och lyckligt. En ny stad hundra mil bort där ingen känner mig, varken den jag är eller den jag var. En stad där jag kan gå på trotoaren och sparka på de gula löven utan att möta någon jag en gång kände som tittar på mig med medlidande i blicken och frågar sig i det tysta vad som egentligen hände med mig, när jag blev så annorlunda. I en liten stad kan man aldrig börja om på nytt, för var gång man går utanför dörren snubblar man över högar av gamla känslor, konflikter och intriger som man försökt glömma. I min stad kan man inte gömma sig, det är ögon överallt. Vissa tittar förstående, andra nyfiket, men de flesta tittar dömande.
För människor är oförutsägbara, efter ett tag vet de lite för mycket, så man bestämmer sig för att hoppa på en buss och fly långt långt bort. Men plötsligt sitter man instängd i en buss med pojken med medlidande blick och medan man hoppar av inser man att man aldrig kommer att att kunna fly ifrån sitt förflutna, sina problem, sitt liv,
sin stad.

bildkälla