Jag hade fått utväxt, jag såg det tydligt på en bild som togs en regnig höstdag. Flera centimeter var det, centimeter av blont livligt hår hade smugit sig upp medan jag var upptagen av att aldrig stanna upp. De flesta jag känner tror att den här likgiltigt mörka färgen är min naturliga, och de som vet att det inte är sant är sådana jag lyckas stöta bort, de vet nog för mycket. Men det gick inte att dölja längre, att det mörka bara var två förpackningar hårfärg för femtiofem kronor styck som skulle bli min räddning från honom. Jag har intalat mig själv att jag bara ville ha en förändring, ville testa något nytt, något annorlunda. Men nog vet jag att det bara var för att glömma alla minnen av honom, visst vet jag det. Under lager av pigment skulle hans beröring ligga dold tills jag hade kraft att ta tag i det, tills tiden läkt mina sår.

Jag färgade om utväxten idag, i samma livlöst mörka färg som resten av håret. Det kostar miljoner tårar, känslor och hat för att komma över den man älskar,
men bara femtiofem kronor för att gömma honom.


bildkälla