Hon är inte bra på att vara ensam. Hon är inte bra på att höra tystnaden och känna sådant hon blockerat trycka sina klor i hennes bröstkorg. Det funkar så länge hon gör något, har någon omkring sig som får henne att se det fina i livet. Men i våra tankar är vi alltid ensamma, hon har bara inte förstått det än. Och något som är säkert är att vi någon gång kommer få en ensam stund, och det är allt som behövs för att tankarna ska tränga fram från mörkret.

Hon vet att hon inte är bra på att vara ensam, så hon ser till att hon aldrig är det. Men nu, en söndagkväll klockan fem i tio, satt hon där i sitt tysta rum. Hon hade kämpat, gjort allt hon kunnat för att slippa. Slippa vara ensam med sig själv. Hon hade gått från vän till vän om dagarna, från radhus till villa, överallt utom hem. På kvällarna hade hon trillat mellan okända lägenheter och ramlat skrattande på isen med andra själar på flykt från förnuftet. Sen hade hon haft händer på sitt lår och haft främmande läppar mot sina, för att sedan känna sig så förbannat äcklig tills hon somnade i sin säng i soluppgången. Allt det här, bara för att slippa vara ensam.

Men man kan inte undvika att vara ensam, så nu, en söndagskväll klockan tio, så är muren av dagars distraktion ostabilare än någonsin. Och såklart vet hon innerst inne att det här inte håller, att hon inte kan leva så här. Men för att inse det måste hon vara ensam, om så blott några minuter. Klockan är nästan tio och bröstkorgern börjar värka. Hon vet att hon är så jävla dålig på att vara ensam, men det kommer att ta henne ytterligare tio minuter att inse att hon egentligen alltid är det.

bildkälla