Hur känns det sekunden innan man exploderar? Ser man allt klart för första gången, eller är man kvar i det totala kaoset? Får man panik och skriker, eller känner man kanske en lättnad för att man inte behöver kämpa mer?

Jag kan inte hantera något längre. Kan inte fokusera en tanke, när jag sträcker mig efter dem så rör de sig längre bort. Jag kan inte röra dem, jag kan inte nå dem, jag kan inte ta tag i dem. Allt jag vill göra är att gråta, jag mår illa, det bränner i halsen och ångesten får mig att vilja försvinna. Men det är inte läge nu, nu när alla slutprov hopar sig på mitt skrivbord. Allt jag kämpat för hela året, kvällarna av illamående och kunskap som ska tvingas in i mina atomer. Det avgörs snart, på åttio minuter. Så det är inte läge att försvinna nu.

Sen har vi honom, det finns alltid en honom. Men jag orkade inte mer tårar i mitt liv, för finns det en honom finns det alltid problem. Så innan jag skulle sjunka djupare ner i jorden så började jag sakta driva iväg. Svara på hans sms ibland, sen inte svara på hans sms alls. Inte ens hans samtal. Och jag avskyr mig själv för det. För även om jag inte är kär i honom, vilket jag inte verkar kunna bli alls, så förtjänar han oändligt mycket bättre. Men han vägrar släppa taget och smsar ändå, frågar varför jag försvann. Och jag hatar honom för att han tycker att jag är värd det, och jag hatar mig själv för att jag inte är det.

Sen har det börjat igen. Besattheten av kilogram och kalorier. Jag är besatt av speglar, ser på mig själv och hatar det jag ser. Blir spyfärdig. Jag tycker synd om de som måste umgås med mig, behöva visa sig med flickan med 21,7 i bmi. Så jag tränar, hela tiden. Mellan läxorna och panikattackerna. Armhävningar på toaletten, tränar i källaren. Säger att jag ätit när jag druckit en kopp kaffe för att stilla hungern som river inom mig. Tänk att man kan vara besatt av siffror, tänk att jag skulle bli en av dem.

Så hur känns det sekunden innan man exploderar?
För jag är rädd varenda sekund.

bildkälla okänd