Idag är det den elfte april, och jag sitter ensam hemma med lite för hög kroppstemperatur och en sårig hals. Vet ni vad jag just insåg? Att för exakt en vecka och ett år sedan skrev jag mitt första inlägg på den här bloggen, för att jag var ensam hemma och sjuk även då. I min feberyra kände jag hur vår tvåvåningsvilla var alldeles för liten för mina tankar, och att min blogg, som då bara var för mig, skulle explodera om den inte fick slänga ut sina ord till alla som orkade läsa. Idag är jag glad att mitt febriga jag var modig nog att våga ta steget, våga börja dela med sig av mina banala tonårstankar och bristande erfarenheter. För med 36.9 grader i kroppstemperatur den fjärde april tvåtusentio, hade jag aldrig suttit här mer än ett år senare, ensam i vår gula villa i förorten, och erkänt att idag var första gången jag kunde gråta på tre månader.

bildkälla okänd