Jag är en människa, ett däggdjur precis som du. Som föds egocentrerad och med instinkten att överleva till varje pris, oavsett vem som måste falla längs vägen. Precis som du.

Jag gör väldigt ofta fel, eftersom vi föds inte med gränsen av vad som är rätt och fel. Vi trillar fram och tillbaka över den fram tills vi trillat så många gånger att kroppen lärt sig, den hårda vägen, när saker dödar inombords. Men jag är bara sjutton år, jag reser mig fortfarande upp och ramlar om och om igen. Precis som du.

Jag tycker att det är svårt att prata om viktiga saker. Dra undan luggen, se någon rakt i ögonen och berätta varför jag är som jag är. Inte bara svårt, omöjligt. Så jag gör bara allt jag kan, gömmer mig bakom luggen, för att mina sjutton år ska kunna bli till arton. Hittar ett sätt att överleva. Precis som du.

Jag är en människa, jag gråter när jag är sårad och är livrädd för att bli lämnad ensam kvar. Men jag försöker överleva, slåss för mitt liv, även om jag vet att det är fel att låta dig falla utan att våga berätta varför. Jag är bara ett däggdjur, och jag gråter i smyg bakom luggen. Precis som du.

bildkälla