Den här sommaren har förändrat mycket. Man kan ana en ny bitter doft som fäster i kläderna, en jag aldrig känt förut. En förändring som dragit mig närmre jorden, erfarenheter som jag gärna hade velat leva utan, men som alla måste ta sig igenom. Förut var jag ung och naiv, nu är jag bara ung. En ung vuxen, eller ett gammalt barn. Jag börjar sakta förstå att det inte går att hoppa i takt till musiken genom livet, det går inte att skölja ner sin stolthet med alkohol och ändå ha den kvar, och det går defenitivt inte att få problem att försvinna genom att vända bort ansiktet. Problemen tvekar inte för en sekund att sticka dig i ryggen, och medans du ligger där och förblöder ditt en gång så rena blod, hör du musiken dina vänner blint dansar till. Där, längs gatustenarna, rinner din naivitet iväg för alltid.

Så vad pratar jag om egentligen? Fula ord. Så fula att jag inte vill säga dem i den här världen av ord jag skapat. Ord som otrohet, vänners missfall, mördade hjärtan, lögner, lögner, lögner, droger, alkohol i skadliga mängder, sammanbrott, och det fulaste ordet av alla. Ensamhet. Ordet jag fortsätter älta för er hela tiden. För ensammare än den här sommaren har jag aldrig varit, aldrig någonsin i mitt sjuttonåriga liv. Och den känslan slår till ibland, och då slår den hårt. Slår mig näst intill medvetslös, oavsett om jag är bland tomma blickar eller ensam på hallgolvet. För det är ju faktiskt allt som återstår när man tagit bort det enda mentala skyddet vi har här i världen, naiviteten. En ensam ung vuxen, eller, ett gammalt ensamt barn på ett hallgolv vars tröja doftar av det där fräna och bittra. Dem kallar det för förändring.