Oj vad jag önskar att jag gick omkring och var äcklad. Att jag spydde på skoltoaletten när jag blev less, sen hoppade på första buss hem för att magen bara fortsatte och fortsatte vända sig ut och in. Eller att jag gett upp hoppet så mycket att jag slutat bry mig. Klä mig i min pappas gamla tröja, osminkad och med stramt uppsatt hår. Gå omkring utan att ens lägga märke till några blickar, inte låta ett ord nå min hud. Mentalt smälta in i betongväggen. Eller att jag kanske helt enkelt kände fuck it, jag tar mig inte upp ur sängen. Nerverna är bedövade, andningen går på automatik och känslorna spränger. Jag ligger kvar här, pendlar mellan medvetnade och sömn, och ingen kan inte göra något åt saken.

Men så är det inte. Jag är inte äcklad, jag spyr inte. Jag är bara ledsen, ledsen in i varenda cell, men likväl bara ledsen. Inga fysiska tecken, ingen äcklig frukost uppkastad mot vitt porslin, bara en skymt av nedstämda ögon. Och nog bryr jag mig om vad andra tycker, troligtvis mer än någonsin. Mer elfenbensfärgad foundation täcker min hud, mer magsyra i halsen av ständig oro, och mer föraktfullt speglande i den där helkroppsspegeln jag nyligt satt upp. När jag vaknar känner jag fuck it, men musklerna lever trots att jag inte gör det. Min hjärna signalerar att jag ska resa mig upp, och kroppen lyder. Så jag går till skolan och är sådär mediokert ledsen, medan magsyran bränner i halsen, och allt jag vill göra är att spy på alla som inte ser att jag sugs in i betongväggen lite mer för varje dag. Men jag kan inte spy, jag kan bara vara ledsen. Och det räcker inte för världen, det har det nog aldrig gjort.

bildkälla