Är det okej att för några sekunder medan tiden står still, känna ett hat mot alla som är lyckliga, även om de råkar vara ens bästa vänner? En fråga jag slåss med allt för ofta. En fråga som smugit sig in i mina tankar, men som jag försökt tränga undan innan den hunnit fastna för gott. Men den har hunnit plantera ett litet frö som börjat gro, ligger där och väntar på rätt tillfälle att slå ut i full blom. Den vill klänga sig fast som en klätterväxt på alla mina tankar, på mina val och på mitt förstånd. Ingenting dyker upp från ingenstans, så även om jag kämpar för att förgöra tanken, så vet jag att jag någonstans längs vägen planterade det första fröt. Det är inte okej, jag vet att det inte är okej.

Hand i hand går de på stan, kysser varandra på bilder, kärleksförklaringar i vackra ord. Jag finns inte längre för dem, de ser bara varandra. Leenden överallt, hela tiden. Leenden som utstrålar lycka. Sån lycka att de inte kan hålla musklerna i ansiktet i styr. Tänk på hur många som tvingar sina mungipor uppåt varje dag i flera decennier, att de klarar av att låtsas vara glada medan de förtinar på insidan. Tänk dig då den här lyckan, hur stark den är, då de verkligen inte kan förmå sig att sluta le. Det är det jag ser i deras leenden, den sanna lyckan, medan jag tvingar mig själv att le tillbaka och samtidigt förintas på insidan.

Är jag bitter? Jag är sjutton år, och mår illa av tanken på att alla hittat någon utom jag. Tänker att jag kommer att dö ensam, och ingen kommer att kunna sluta le ens på min begravning. Ser ni hur fröt har börjat växa, ta över mina sinnen? För jag vet, det lilla förstånd jag har kvar vet, att det inte är okej. Jag försökte ställa om frågan. Ändrade den till, är det okej att för några sekunder medan tiden står still, vara så rädd för att dö ensam att man inte ens klarar av att se dem som övergivit en för någon annan utan att vilja gråta, även om det råkar vara ens bästa vänner? Men jag ändrade tillbaka den. För vet ni vad? Det är inte okej, men det är inte jag heller.

bildkälla