Det kändes som att jag hade ätit nitroglycerin. Hela jag var på helspänn, jag var en tickande bomb. Kände att jag skulle expolodera om jag stannade hemma, så jag drog på mig skorna man inte behöver knyta och gick ut. Varje dag utspelar sig det här dramat, och varje dag blir allt bra sekunden jag kommer ut. Nitroglycerinet följer med vattendropparna i mina utandningar, tills jag inte längre är en bomb. Tills jag bara är jag. Jag promenerar längs gator med hus och lyssnar på mina steg mot asfalten, medan jag tittar in i folks fönster. Deras hem, deras liv. Man ser silhuetter bakom gardiner, kryddor på kryddhyllor och kylskåpsmagneter. Inget uppseendeväckande, bara en inblick i deras vardag. Deras realitet.

Jag hörde mina steg som vanligt, fick ständigt dra undan mitt hår som blåste i ansiktet. Gick förbi hus nummer sjuttiotre och tittade ofokuserat in. Mina fötter bromsade innan min hjärna hade hunnit uppfatta vad jag sett. Plötsligt stod jag och stirrade in genom ett köksfönster, och över kylskåpet hade familj sjuttiotre spikat upp fem stora träbokstäver. Lycka. Jag fortsatte att gå, förstod inte riktigt. Stod det där ordet där för att dem var så lyckliga, var det ett ord som betydde allt för dem, som kanske karakteriserade dem? Men varför skulle någon som redan var genuint lycklig behöva få synen av ordet till en del av sin vardag, nej, i mitt huvud kändes det inte troligt. Så det var kanske ett sätt att påminna sig om vad det är de kämpar för, att en dag bli lyckliga. Var det en motivation? Vad det än var så var det mer än en kryddburk, det var resultatet av någon som inte lever i vår realitet.

Vinden hade lugnat sig, men hade lämnat mitt hår tovigt. Gjorde en slarvig fläta för att få undan det. Var på ett nytt kvarter, här fanns bara villor med stora tomter. Då såg jag ett hus genom några glesa grenar på ett träd, ett hus som stack ut. Någon har byggt ett torn på taket, som på ett slott. Ett litet trätorn med spetsigt tak, där jag kan tänka mig att någon sitter i timmar och kollar ut över hustaken. Kanske sitter någon där nu, förbannar livet på marken. För andra gången den här dagen stannade jag mitt på gatan och bara tittade. Tänkte på alla gånger jag gått där, men aldrig sett det där huset. Jag har varit besatt av att avundas alla normala människor, som är helt nöjda med att leva i den här världen. Jag har räknat kylskåpsmagneter och världens-bästa-pappa muggar. Men vi är visst många, som inte är redo att låsa oss till den här verkligheten. Inte än i alla fall.

Mina steg bar hemmåt, det hade börjat skymma och gatlycktorna tändes sakta. När jag kom fram till mitt hus, min villa, mitt hem, mitt nitroglycerin och mitt liv stannade jag utanför ett tag. Kollade in genom fönstrena och försökte se vad främlingar såg. Insåg att allt jag såg var en tekanna och lite kryddburkar. Det fanns inget uppseendeväckande över huvudtaget. Kanske har jag omedvetet börjat drunka i deras realitet, lämnat skyarna för kaffefilter och gardiner. Jag har inte ordet lycka hängande på väggen, och jag har inte heller ett torn att gömma mig i. Allt jag har är husnummer tio, tovigt hår och en stor laddning nitroglycerin som får mig att bli en bomb, när allt jag vill är att bara var jag och vara var som helst, utom här.

bildkälla