(trygghet)
Invirad i ett stort lila täcke satt hon i soffan, lät tv:n gå utan att riktigt kolla på den. Kände sig så liten i den stora soffan, men så trygg i skydd av sin sköld av bomull. Hon hade fått upp värmen efter promenaden från bussen där minusgraderna trängde in i hennes skelett, in i varje vrå av hennes kropp. Lätt skakandes satte hon sig där hon nu satt, kände pulsen sänka sitt tempo och kände alla spända muskler slappna av. Trygghet.
Hon gillar inte världen där ute, den ofrutsägbara, samvetslösa och kalla världen hon lever i. Det är som att röra sig över jorden med ett evigt hot susandes i vinden, så kändes det så fort hon var utanför ytterdörren. Men hon gav inte intrycket av att vara en ensamvarg, nej, man ska vara social för att vara levandes. Det visste hon, det hade alla lärt henne. Man behöver andra människor och ett aktivt liv för att fungera, vi är ju trots allt flockdjur, det är vårt naturliga beteende. Så hon höll sig till den lilla flocken hon blivit en del av, deltog i det dem hittade på, men hon kände aldrig något behov av det. Allt hon egentligen ville var att stänga in sig i ett betryggande täcke av dun, för att sakta men säkert försvinna in i sin egen oäkta värld, tills hon var bortom räddning.
.
Hon var rädd för det osäkra, det visste hon. Men att ta steget ut ur den trygga fjädervärlden hon trippat på tå genom det senaste året, med bara ett fönster ut mot den hårda cement-världen hon borde leva i, är ett väldigt stort steg för en rädd människa med skostorlek trettiosex. Men invirad i ett stort lila täcke satt hon i soffan, och hörde från tv:n en dialog som hon kände långt inne, någonstans bakom revbenen, att hon tyckte var rolig. Så med några sekunders fördröjning pressade hon fram ett litet litet skratt, för hon mindes att på tiden hon levde skrattade man. Och plötsligt insåg hon att hon, den lilla lilla flickan, precis där och då hade vågat ta det stora steget mot livet som ansågs naturligt. Med en lättnadskänsla där ångesten brukade sitta tillät hon sig att somna in bland bomull och dun, flyga iväg på en luden fjäder. Men leendet på hennes läppar hindrade henne från att flyga för långt, utan höll kvar en bit av henne i den riktiga världen. Landade henne i en värld där en blandning mellan flockdjur och drömmare är det naturliga. I den värld där hon var trygg.
(snart kommer nya tider)
Nu är det snart ett nytt år, en ny start på sekunder och hjärtslag som kommer att räknas på precis samma sätt som alla tidigare år. Men det symboliserar en slags återfödelse, nu börjar vi om på ruta ett och försöker forsla det där som inte riktigt gick som planerat ner i gatubrunnarna. Så nu ska jag berätta om något jag inte velat ha i fokus här, därav så låg aktivitet, då det har varit centrum av mitt universum i några månaders tid. Jag ser det som en avslutning, en nyfödelse, ett sätt att sätta ord på allt så jag har något konkret att bränna upp i midvinternatten.
En bildserie, jag sittandes på en parkbänk. Jag log mot kameran och bilden togs. Jag tog kameran från min syster som fotade för att se hur bilden blev, om solnedgången och de höga ax-stråna syntes. Men min blick hann inte uppfatta det, den fastnade i mitt ansikte. Tjockt. Stora kinder. Blicken sökte sig neråt, hittade en äcklig kropp. Vidrig. Obscent. Omänsklig. Min syster tog tillbaka kameran, omedveten om tankemonstrena som lyckats ta sig in i min hjärna, och hälde bensin på alla friska nervtrådar. Hon tog två bilder till, och på dem bilderna ser man i mina ögon hur de, monstrena, precis tänt på, och allt euforiskt hade exploderat. Det började med en bildserie på en parkbänk i september, med ett bmi på tjugoett komma fem.
Inledde ett onyttighetsförbud, förklarade det som att min hy blir bättre av det, jag prioriterar hellre riktig mat, bara en rolig grej, min mage tål inte socker så bra, för familj och vänner med ett leende. De var med på noterna, jag hade några glädjekilon och mådde jag bättre utan dem så är det ju suveränt. Jag började träna. Hela tiden. Gå tills värken i benhinnan blev för smärtsam, träningscykla varje kväll och ibland även om jag var ensam hemma på dagen. Sedan styrketräna mitt i natten, somna om, sedan upp igen. Äta en tredjedels morotsbrödsmacka varje morgon, slänga resten. Grönsaker i skollunchen och så lite middag som möjligt. Ha en servett i knät och diskret lägga varannan tugga där räddade mig, och att jag redan la upp för små portioner brydde sig inte mina föräldrar om. De tycker också att jag är äcklig, de vill också att jag gör det här, tappar de där fem kilona så att mitt bmi ligger precis på tjugo. Då blir jag normal.
Ibörjan var det svårt att avstå mat, hungern drev mig till vansinne, men sakta men säkert blev det lättare. Det jobbiga blev träningen, utan energi orkade inte kroppen, men jag pressade den ändå. Tills den skakade. Ibland tänkte jag att nu lägger jag ner, nu är det inte värt det längre. Men på något sätt trillade jag tillbaka igen. Tankarna var så djupt rotade inom mig, det var försent att behandla viruset som spridit sig. Så trots att jag pendlade mellan att hata allt och sväva på ett moln av euforiskt adrenalin höll jag tag i det enda jag hade kontroll över.
Sen kom konsekvenserna. Frysa, hela tiden. Skaka av köld, dag som natt oavsett kläder eller tio filtar. Trötthet, en sån fysisk trötthet i kombination med ett sånt massakerat sinne ledde till hela dagar av apati. Asocial, blev så trött och arg för ingenting så jag tog hellre avstånd från allt och alla, från livet. De klarade sig bättre utan mig ändå, då slapp de se en så ful och vidrig människa. Nu ville jag ge upp, men en dag på vågen, bang, visades kilogram som officiellt gav mig undervikt. Det ruset, den känslan, den lyckan, gjorde att jag vore dum om jag gav upp nu. Halvera maten, du har alla knepen. Du klarar det här, trots att du är ensammast på jorden. Det här är kärlek, mantrades i mitt huvud varje sekund av oktober, och jag märkte inte ens att det blev höst.
Mina lår gick inte ihop längre och jag skulle på en fest. Jag kände mig så vacker, hade ätit minimalt den dagen. Ikväll skulle jag hitta någon som gjorde mig mindre ensam, någon kunde slåss tillsammans mot maten och världen med mig. Men såklart fungerade det inte så, och när jag vaknade dagen efter räknade jag kalorierna i alkoholen och tvingade mig direkt från sängen till att träningscykla som straff. Sen åt jag ingenting på hela dagen, men det kändes bra. Jag förtjänade det.
På den vägen var det sedan i två månader, sammanbrott som räddades av vågens konkreta bevis på att vikten försvann allt eftersom. Inga reaktioner från omvärlden. alls. Alltså måste den här vägen vara den rätta, trots att jag mådde sämre, hatade mig själv mer och tyckte jag var mer avskyvärd än någonsin. Tills jag en dag när jag kom hem från skolan och frös så jag skakade bara skulle "ta en dusch, jag värmer på maten och äter den sedan, ni behöver inte vänta på mig". Värmeskillnaderna i kombination med det låga energiintaget gjorde att allt slocknade där i duschen. Jag satte mig i badkaret, kände paniken, såg inget, allt tjöt. Försökte lyfta armen för att häva mig upp, men den orkade inte. Tog mig på något sätt till mitt sovrum och föll ihop i sängen. Där låg jag, ingen aning hur länge, om jag var vid medvetande eller inte.
nu räcker det, var allt jag tänkte, om och om igen.
Nu sitter jag här med ett bmi på sexton komma nio. Tolv kilo senare. Fortfarande lika självhatisk, fortfarande lika ensam, fortfarande med samma tankemonster. Men nu försöker jag äta, trots att maten växer i munnen och skapar ångestattacker tillräckliga att utlösa en atombomb. Min mens har försvunnit, jag har tappat kontakten med sånna jag bryr mig om och jag kan inte ligga skönt, höftbenen skaver mot madrassen. Men nu vill jag i alla fall börja leva igen, och jag ska klara det. Alla blundar och jag vågar inte be om hjälp, så jag lär få kämpa ensam, men det ska gå.
Jag tänker inte skriva om något sådant här igen, det är det enda som finns i mina tankar så jag tänker inte släppa in det här också. Så det här är inte bara en ny början, en nystart vid nyår, nej det är lika mycket ett avslut. Jag har raderat bildserien som lyckades fånga sekunden där mitt liv raserade, och nu har jag äntligen fått skriva av mig här. Så trots att sekunder, hjärtslag och kalorier räknas på exakt samma sätt, så är allt annorlunda. Jag har vaknat upp ur min koma, och snart mina vänner, är det ett nytt år. Och det här året ska bli mitt.
(bittra jultankar)
Alla bakar lussebullar, handlar julklappar, tänder levande ljus, räknar snöflingor och drömmer i takt till julmusikens harmoniska toner. Fylls till bredden av något varmt och tröstande i kylan, något att se fram emot. Men det är inte lungt, det är maniskt. Vart man än kollar finns pepparkakor uppradade vars doft äcklar mig, eller ljusslingor som sakta men säkert dras åt runt min hals. Jag vill slänga den brännheta blandningen av smält socker och sirap i alla jullängtandes tindrande ögon. Se gnistan jag själv tappat bort bland snödrivorna dö när sockret kristalliseras mot deras hud. Skratta glädjelöst, känna glasskärvorna från alla krossade julgranskulor skära in i fotsulorna när jag går därifrån. Lägga mig på badrumsgolvet för att drömma om en tid då luften får vara luft, utan iskristaller, förhoppningar eller sockeros. En tid då luften får vara luft, och jag får vara ensam, utan att behöva påminnas om det i varje nejliksdoftande andetag.
