Hon gillar inte världen där ute, den ofrutsägbara, samvetslösa och kalla världen hon lever i. Det är som att röra sig över jorden med ett evigt hot susandes i vinden, så kändes det så fort hon var utanför ytterdörren. Men hon gav inte intrycket av att vara en ensamvarg, nej, man ska vara social för att vara levandes. Det visste hon, det hade alla lärt henne. Man behöver andra människor och ett aktivt liv för att fungera, vi är ju trots allt flockdjur, det är vårt naturliga beteende. Så hon höll sig till den lilla flocken hon blivit en del av, deltog i det dem hittade på, men hon kände aldrig något behov av det. Allt hon egentligen ville var att stänga in sig i ett betryggande täcke av dun, för att sakta men säkert försvinna in i sin egen oäkta värld, tills hon var bortom räddning.

.

Hon var rädd för det osäkra, det visste hon. Men att ta steget ut ur den trygga fjädervärlden hon trippat på tå genom det senaste året, med bara ett fönster ut mot den hårda cement-världen hon borde leva i, är ett väldigt stort steg för en rädd människa med skostorlek trettiosex. Men invirad i ett stort lila täcke satt hon i soffan, och hörde från tv:n en dialog som hon kände långt inne, någonstans bakom revbenen, att hon tyckte var rolig. Så med några sekunders fördröjning pressade hon fram ett litet litet skratt, för hon mindes att på tiden hon levde skrattade man. Och plötsligt insåg hon att hon, den lilla lilla flickan, precis där och då hade vågat ta det stora steget mot livet som ansågs naturligt. Med en lättnadskänsla där ångesten brukade sitta tillät hon sig att somna in bland bomull och dun, flyga iväg på en luden fjäder. Men leendet på hennes läppar hindrade henne från att flyga för långt, utan höll kvar en bit av henne i den riktiga världen. Landade henne i en värld där en blandning mellan flockdjur och drömmare är det naturliga. I den värld där hon var trygg.