Vi hade en låt, vi uttalade det aldrig men den låten var våran. Och jag tror nästan att jag har lyssnat på den mer än någon annan låt, ibland spelas melodin i mitt huvud utan att jag tänker på det. Vi brukade skratta åt att vi inte hittade rätt ackord för att spela den själva, det var som att den var uppbyggd av toner som inte finns. Men det var vår låt, trots att vi aldrig hittade rätt tangenter på pianot. Det var nästan när vi gick skiljda vägar jag började lyssna som mest på låten. Det blev en besatthet, ett sätt att hålla oss vid liv. Aldrig låta låten ta slut. Men han började på en ny låt, en med långt hår, röda läppar och stora bruna ögon. Och plötsligt visste jag att jag hade förlorat, låten hade tagit sitt sista ringande ackord, vad det nu var.

Men en dag flera flera månader senare, jag har för mig att det var en tisdag, satt jag på en svart läktare i framför en tom scen. Jag ryckte inte ens till när det var hans tur och han tog med sin gitarr och gick upp på scenen, jag hade nog lyckats läka. Sen hörde jag ett ackord så bekant att hela min kropp spännde sig, och han började spela låten. låten. den utan ackord. vår låt.

Inte en gång mötte han min blick, och jag satt helt paralyserad av varenda stavelse som klöste sig in i min hud. Direkt efteråt gick han fram till flickan med de bruna ögonen och jag visste att vår tid sedan länge var slut, men det kändes bra att han slitit sig från hennes röda läppar tillräckligt länge för att hitta de saknade ackorden,
så att vår låt äntligen kunde få det slut den så länge förtjänat.
(ackordet var alltid dm/e)

bildkälla

Klockan var 04.38 och allt var tyst. Hon var ensam vaken, kanske ensam på jorden tänkte hon. Men plötsligt dök ett allt för bekant namn upp på hennes mobil, ett namn som en gång betydde allt, där varenda bokstav var laddad med tusen minnen och ännu fler känslor. Han började sitt meddelande med att säga att eftersom livet blivit som det blivit så kan han äntligen säga det här, nu när han har hittat en ny måste han få veta en sista sak. Sen kan han lägga allt bakom sig. Vi, vi kan lägga allt bakom oss. Redan där kände hon att hon bara ville blunda, göra som hon alltid gör, låtsas som ingenting. Sluta tänka, sluta se, sluta känna. Såklart kom frågan hon var rädd för, fast egentligen hade hon väntat på den i flera månader nu.
Kände du någonsin något för mig? för jag gillade dig, jag gillade dig verkligen. Men du var så svår, jag visste inte hur jag skulle göra, vad jag skulle göra för att nå fram till dig. Jag sålde verkligen ut, gjorde allt jag kunde. Du är fortfarande en av de finaste människor jag någonsin träffat, men ibland måste du tro på dig själv.

Ungefär då gav hon upp att försöka gömma sig och lät tårarna komma. För första gången någonsin bestämde hon sig för att ge honom ett riktigt ärligt svar, vilket hon borde ha gjort för så många månader sedan.
det är klart jag kände något för dig, mer än du anar. men det är sån jag är, livrädd för livet.

Sen stängde hon av mobilen och försökte andadas högt. Klockan var 06.40, och allt var så jävla tyst.

bildkälla

Jag älskar att skriva, men på den kreativa sidan går det lite långsamt just nu. Därför fyller jag dokument efter dokument på word med händelser från mitt tonårskänsliga liv, men jag publicerar det inte här. Det känns som att allt här ska vara så vackert, men sanningen är att inte mycket är vackert just nu. Därför har jag bestämt mig för att börja publicera berättelser från mitt inte så vackra tonårsliv utan att skämmas. För hur mycket jag än önskar att det vore annorlunda, så är det allt jag är.

bildkälla

I en lätt dimma av berusning, sittandes i en gammal, sliten och brun soffa fick jag ett sms.
"du behöver lite kärlek, du är så liten och ensam."
stod det. I flera dagar har vi utbytt livshistorier och ord, långt in på nätterna, ibland in på morgonens timmar. Men jag har tvekat, tänkt på det ständigt. För han är en av dem som gett upp livet, lever i en dimma. Vissa dagar går han inte upp ur sängen, han har glömt varför han en gång brukade göra det. Så jag har tvekat, tvekat om jag har vågat ge honom en del av min själ.

Men där, när jag läste orden han skrivit tvekade jag inte. I en gammal, sliten och brun soffa, levandes i en dimma, gav jag honom halva min själ i form av två ord, sekunden jag tryckte på skicka.
"kom hit."

bildkälla