I en lätt dimma av berusning, sittandes i en gammal, sliten och brun soffa fick jag ett sms.
"du behöver lite kärlek, du är så liten och ensam."
stod det. I flera dagar har vi utbytt livshistorier och ord, långt in på nätterna, ibland in på morgonens timmar. Men jag har tvekat, tänkt på det ständigt. För han är en av dem som gett upp livet, lever i en dimma. Vissa dagar går han inte upp ur sängen, han har glömt varför han en gång brukade göra det. Så jag har tvekat, tvekat om jag har vågat ge honom en del av min själ.

Men där, när jag läste orden han skrivit tvekade jag inte. I en gammal, sliten och brun soffa, levandes i en dimma, gav jag honom halva min själ i form av två ord, sekunden jag tryckte på skicka.
"kom hit."

bildkälla