det känns ganska bra, när man är fast i det ogreppbara mörka, att spela musik lite för högt.
så pass mycket att det känns som att musiken fyller varenda infekterad cell.
genom en minimal volymhöjning kan man lura sin trumhinna att vibrera lite mer,
lite för mycket,
och vibrera bort de sjuka tankarna.
det botar ingenting, smittan kommer fortsätta sprida sig som den epedemi det är.
epedemi av mörker.
men för några minuter, några sekunder, hör du inget annat än musikens lindring.
man blir inte frisk, men det känns ganska bra,
när musiken andas istället för dig.

bildkälla