Hon hade slutat hoppas, hon hade slutat se himlen i hans ögon, hon hade slutat rodna när han tittade på henne, slutat följa blodådrorna på hans handled med blicken. Hon kunde se honom i hans nya rutiga skjorta och skor i storlek fyrtiotre utan att det kändes som att någon punkterade hennes lungor och stack hennes hjärta full med säkerhetsnålar. Och det kändes bra, så jäkla bra, att kunna höra hans ord utan att drunkna.

Men en kall och klar tisdag, då molnen var lite extra vita och luften lite extra lätt, satt de intill varandra. Han hade sin nya rutiga skjorta och hon hade en tekopp framför sig. De skrattade åt något hon sa, och han kisade sådär underbart som han bara gjorde när han skrattade väldigt mycket, och han höjde sin hand och väntade på att hon skulle slå emot som de alltid gjorde som vinnargest. Fortfarande skrattande sträckte hon sin hand uppåt mot hans, och när deras händer nuddade varandra slöt han sin stora hand om hennes lilla, och höll kvar lite för länge.

Och plötsligt såg hon det. Det var bara en glimt under en hundradels sekund, men hon nog såg hon det. Och hon förbannade sekunden de började skratta.
Den var tillbaka i hans ögon. Himlen.
bildkälla