Ni vet allt sånt där man borde göra? Alla tusentals måsten som har nålat sig fast på ens hud. Det är så det är här i det unga livet, man får välja mellan att leva full med smärtsamma nålar, eller så får man samla styrka och göra vad som måstes för att kunna dra ut nålarna. En efter en.

Just nu är jag full av vassa metallbitar noggrannt instuckna över hela min kropp, men den enda jag kan skylla är mig själv. Istället för att läsa den franska gramatiken de sa åt mig att läsa om och om igen i hopp om att den ska ristas in i min hjärna, så sitter jag hellre och översätter vackra franska låtar och skriver ner magiska citat. Bara för att jag vill och för att det är roligt, bara för mig. Och plötsligt känner jag hur nålarna börjar pressas hårdare genom min hud, och för att klara av smärtan sätter jag mig ner och börjar likgiltigt läsa je regarde, tu regardes, nous regardons... tills alla nålar ligger blodiga vid mina fötter. Men när jag sedan släcker lampan för att fly till sömnen finns ändå smärtan där och gör mig sömnlös. Kvar finns smärtan av att ha slösat hjärtslag av mitt enda liv för att jag måste, inte för att jag vill. Men det är så det är här i det unga livet. Du kan se hur lycklig ut som helst, men kollar någon noga nog så ser den alltid tusentals små svidande sår över hela din hud, och den vet att du ligger sömnlös på nätterna. Lika sömnlös som jag.

bildkälla